Resandet från syd och ost har pågått i långa tider och intressanta reseberättelser finns bevarade från 1700- och 1800-talet. De flesta som kom österifrån och skulle mot Nidaros använde Indalsälven som resväg även om älven då och då blev ett hinder på grund av de stora forsarna. Båtresan längs Gesunden där man måste färdas med båt finns beskriven flera gånger, oftast för att vädret var lynnigt och vågorna snabbt kunde bli farligt höga.
I Lars Hambergs En bok om Stugun 1990, berättas att Göran Wallin, son till biskop Georg Wallin i Härnösand, gör en Jämtländsk resa 1708 och berättar i förskräckta ordalag om färden mellan Krångede och Stugun, om forsarna och bergen. Senare, 1749 gör läkaren Johan Otto Hagström en resa till synes på uppdrag av prästerna i Jämtland. Nästa reseberättelse gör regementesläkaren PG Lindroth 1797, året efter Ragundasjöns tömning och naturligtvis är många intresserad av att veta mer om vad som hänt. Han kommer till Stugun från väster: ”Gästfriheten varar ännu på dessa orter, ty då man inkommer på gästgifare- och andra bondgårdar sättes alltid fram välfägnad mat som smör, ost och brännvin och dricka som allmänt var tillgång på”.
Bara några år efter, 1804 gör Ernst Moritz Arndt en resa genom Sverige som han sedan skriver en hel bok om. Den Jämtländska delen av resan börjar i Graninge vid gränsen mellan Ångermanland och Jämtland då dagsresan slutar i Fors: ”Fors är en vacker by med kyrka som fått sitt namn efter älvens stora fall därstädes. Dess läge högt i bergen är tilltalande. Stränderna är bebyggda på båda sidorna. Jordmånen är djup. Kornet stod bra. Råg ser man ej mycket av men desto mer hampa och lin. De begagna här mycket små plogar som de händigt spänna för en häst. Dessa första jämtar fann jag storväxta och mestadels ljuslätta samt vänliga i uppträdande.”
Så börjar den Jämtländska delen av berättelsen och ganska direkt berättar Arndt om Vildhussens framfart och Ragundasjöns tömning. Arndt kommer hit endast 8 år efter att det hänt och berättar om tömningen: ”Så grep man frejdigt till arbetet och bönderna hackade och grävde med flit under ledning av fd handlande från Sundsvall vid namn Huss. Allt synes gå bra, man hade hunnit en avsevärd sträcka, då se! Där kommo strida regn, fjällfloden kom i osedvanlig styrka, sjön steg i väldig höjd av allt detta vatten, bröt sig väg här genom en sandås. Under mer än 4 timmar stod älvens vatten mer än 30 – 40 fot högre än vanligt. Hjordar, boningshus, kvarnar, båthus, allt sopades med ned till havet. De som bodde längre ner efter Indalsälven drabbades av samma olycka som de häruppe. Man trodde att en ny syndaflod hade kommit. Vattnet flöt nu visserligen bort så småningom, den gamla sjön stod där till stor del som torrt land”.
Teckning av Lennart Lövfgren Bispgården, en prästgård som fanns vid Gerån vid tiden när Arndt var där. De hade det inte så fett prästerna då de inte längre hade 4 tunnor lax årligen att leva på.
Arndt fortsätter: Men hur stor är icke den skada som alla bofasta utefter älven från Fors ned till utloppet lidit med hänsyn till fisket? Än idag vill forsen icke stadga sig och göra ordentlig strand. Ännu är vattnet grumligt! Ingen lax eller annan fisk har sen dess gått upp ordenligt och dock har 8 år gått sedan den katastrofen inträffade. Det var sommaren 1796. Man kan beräkna den allmänna förlusten därigenom att prästen i Fors och Ragunda ensam förlorat 30 tunnor lax, alltså över 500 riksdaler i tionde.