Föreningshuset som nu kallas Höggården uppfördes av Höglunda och Borglunda byggnadsförening 1912 men för att bli medlem i den föreningen skulle man vara aktiv medlem i IOGT Logen 3645 Gesund. Det är lite kul att det var just nykterhetsrörelsen som byggde Höggården och att man idag istället samlas på temat "After Work". Men som vanligt då var det föreningslivet i alla former som utgjorde de stora mötesplatserna och ramen för mycken samvaro. Mycket om historien och alla verksamheter som funnits på föreningshuset under åren finns berättat om i Höglundaboken som gavs ut 2001 vid byns 250-årsjubileum.

Hypnotisörer och tankeläsare

Det är inte lätt att komma ihåg alla olika program som visades men trollkarlar och tankeläsare fick vi se mer än en gång. Jag kommer i håg namnen och med hjälp av dagens internet finner man mer information. Det fanns två kända magiker, en med artistnamnet Dr Marthelli och den andre med namnet Martinelli. Med så lika namn ville de väl dra nytta av varandras kändisskap. Dr Marthelli roade publiken med hypnotisering. Han fick sina medier att bli berusade av vanligt vatten, dansa med sopkvastar, meta efter fisk i hinkar mm. Jag kommer mycket väl ihåg den gången när han kallade upp några ur publiken, bland annat bröderna Lindsten och ett par till. Han hade ställt fram några stolar på scengolvet och sa åt Ruben och Pelle och de övriga att de kunde sätta sig på stolarna men att de skulle vara försiktiga, för stolarna var heta. Alla gick runt och försökte men ingen av dem kunde sätta sig på de inbillat heta stolarna under den seansen.

En dansk och en svenska - paret Truxa var mycket kända. De var de populäraste underhållarna i landet ett tag före TV-ns breda genomslag och en gång uppträdde de på föreningshuset – då blev de kända. Vi fick vara med om en fantastisk föreställning som var uppbyggd kring olika tankeläsningsexperiment. Så med fru Truxa sittande på scenen med hårt förbundna ögon gick herr Truxa runt bland publiken och letade. Av nån i publiken fick han en märkesnål som som han sedan placerad på en plats – han fäste den på väggen mot publiken till vänster om scenen. Sedan skulle fru Truxa lista ut vilket föremål det var och vart det fanns. Naturligtvis lyckades de och på ett sätt som ingen kunde förstå och än idag kan vi på Wikipedia läsa: Till och med specialavdelningen på Scotland Yard i London var totalt förbluffade när man kontrollerade paret Truxa. Alla försök till avslöjanden var förgäves. Truxa framhöll alltid att han och Gulli var entertainers, ingenting annat.

Nya Guinea

Nasalt och nästan genom näsan berättade Sten Bergman om urfolken på denna ö som ingen av oss visste något om. Sten berättade om urfolken som aldrig hade träffat en människa från västvärlden och där någon från stammen svarade på den givna frågan: Näe inte jag, men min far var med om att jaga upp några från en annan stam i närheten och faktiskt tillagade en segermåltid på några av de besegrade. Hemska tankar. De flesta av oss hade då bara hört Sten Bergman på radion men nu fanns han där bland oss, mitt i lokalen, i mörkret bakom en diabildprojektor där svartvita bilder matades fram en efter en till rösten – ”på nya guinea har dom inga kläder utan bara ett skynke kring midjan och männen dom har sin ...” Så löpte berättelsen vidare och där satt vi och tänkte – har du verkligen varit där?

Swing och vokalekvilibrister

Benny Goodman och Glen Miller var de stora amerikanska jazz- och dansbanden som vi fick höra under 1950-talet och hemma på vår första och enda skivspelare snurrade snart Glen Millers samlingsskiva som gavs ut efter krigsåren men nu som LP-skiva av vinyl.

På dansbandsscenerna i Sverige kom efterföljare till dessa och på föreningshuset spelade Almstedt-Lind kvartetten och de dansanta kom i stora skaror. Det var Gunnar Almstedt på kontrabas, Ove Lind på klarinett, Bengt Hallberg på piano och slutligen Alice Babs som sångerska, alla fantastiska artister som också blev internationellt erkända.

De spelade minst en gång på föreningshuset och då var stämningen hög och det var fullpackat på dansgolvet. Som vokalist var Alice Babs helt unik och många kommer säker ihåg en period i slutet på 1950-talet när hon uppträdde med sina danska vänner Ulrik Neuman och Swend Asmussen. Under artistnamnet Swe-Danes gjorde de många fantastiska uppträdanden och ett av de bästa var naturligtvis på föreningshuset i Höglunda.

Teater

Jag är helt säker att man nån gång omkring 1956 visade en av de riktigt klassiska teateruppsättningarna på föreningshuset. Jag tror att det var Medea, en klassiker från den grekiska mytologin. Svår att förstå för en 13-åring som därför mest försökte förtränga träsmaken från de hårda träsitsarna.

Rock-Olga

Varje gång man gör ett försök att minnas vilka som uppträtt på föreningshuset så landar man förr eller senare på Rock-Olgas uppträdande då det riktigt stora publikrekordet sattes och då man blev nödd att sätta in extra förstärkning under läktaren för att den inte skulle rasa. Från Östersund och Sundsvall kom raggarna i sina stora bilar och man trodde att nu blir det holmgång. Men inte - det slutade med att alla skrålade: I will never forget what youve done to mee ....

För mig är det svindlande att tänka på vilka fantastiska artister som uppträtt på föreningshuset. Vi måste med beundran och tacksamhet vända våra tankar till dem som ville och kunde genomföra sådan arrangemang i en tid som en del idag ser tillbaka på som fattig på såväl kultur som livets nödtorft. Ordnade och beställde gjorde man förmodligen med vanliga handskrivna brev, utan epost, internet och YouTube.

BGJ

Strax väster om Domsäter ligger ett litet näs som sticker ut med namn Vågnäset. I dag passar det bra med att kalla det ett näs men för ca 50 år sedan var det bara näs vid lågvatten. Vid normalt eller högre vattenstånd var näset en ö och kanske den enda ö som funnits i sjön. I viken innanför ön fanns på den tiden fantastiska abborrställen. Där var man ofta och drog upp många och ibland stora abborrar. På näset ligger idag ett par stugor och en av den byggdes så tidigt som 1950-talet

Bagarn som inte kunde sluta bygga

Under 1950-talet och framöver var bagar Fritz Fahlén verksam i Hammarstrand och Fahléns konditori var ett populärt ställe för skolungdomar och alla andra på den tiden som vill ta en fika eller köpa nåt fantastiskt bakverk –  tårtor och kakor. Det berättades om bagare Fritz att han var mycket energisk och klev upp 2 – 3 tiden på natten och satte igång degarna, värmde ugnar och knådade sina bakverk som skulle vara klara när kondiset öppnade vid 8-snåret.

Nu har jag gjort mitt för i dag tänkte han nog, för nu ska jag iväg och bygga på mitt fritidshus vid Tjärnvikstjärnen vid Gesundsjöns östra ände. Det gjorde han raskt och när han var färdig med det hade han fått blickarna på Vågnäset i Gesunden och efter mycket dividerande med markägaren fick han till slut arrendera halva ön. Så byggde han det fina stället på bilden. Byggmaterial transporterades dit på isen vintertid och med båt på somrarna. Marken planerades, huset byggdes till i omgångar, det byggdes brygga och sedermera en motoriserad brygga, båthus och en grillplats som numera också är inbyggd intill den stora stenen. När allt detta var färdigt så blev det kanske lite för lugnt för då tog han itu med den andra änden av ön. Där byggde han också ett hus med brygga och bastu och garage. Vid den här tiden hade man fyllt igen sundet så att man kunde köra bil ut på ön som nu verkligen gör skäl för namnet  Vågnäset. (-näset)

Sedan någon gång under 1970 talet var nog allt färdigt på Vågnäset och då valde Fritz att lämna ön och tog itu med att rusta upp en nedlagd konsumbutik i Gevåg. Nu kunde man väl tro att det skulle bli de sista objektet men inte riktigt, för det fanns en jaktstuga vid Öratjärn kvar att dona med.

För oss i Vågsäter blir Fritz gärna ihågkommen för det goda tårtorna men också som bagarn som inte kunde sluta att bygga och visst blir man glad och får lite längtan när man ser denna pärla.

BGJ

Kossor, kreatur, kreka eller kynna finns det inte många av nu, i vart fall inte mjölkkor, men det har funnits gott om sådana i Gesundbygden - det kan jag intyga då jag växte upp under mitten på 1900-talet då det fanns som allra mest med folk och kor på bygden. Idag kan ju uttrycket "langare" appellera till skadliga och förskräckliga handlingar, men - sommaren 1957 och 1958 - då langade jag verkligen mjölkkrukor åt Tage Mattson. Det ska jag berätta om och dessutom försöka klura ut hur mycket kossor det fanns på bygden. 

När mina föräldrar Ruth och Arnold Jacobsson gifte sig sommaren 1933 hade Ruth redan en flicka, Sonja som då var 5 år. Arnold hade redan 1923 ärvt en hyfsad bit mark österut efter Gesunden och nu haft den i tio år utan att ha gjort något med den. På den tiden var det mest bara skog men nu satte han igång och bryta upp marken närmast sjön till åker och att bygga en ladugård. Jag själv föddes först 10 år senare under krigsåren och mina tidigaste minnen från jordbrukarlivet kommer från det tidiga 1950-talet och som välgödd 13-årig  pojke blev jag tidigt satt i arbete. Sommaren 1957 fick jag prova på de första dusterna som kruklangare på Tages mjölkbil. Sonja var då gift med Tage Mattson från Köttsjön och han var mjölkbilsåkare och kruklangarjobbet fick jag prova på. 

Många helförsäkrade kor

Jo det finns fortfarande några få kossor kvar i Gesundsbygden men inte för mjölken utan för att de så småningom ska bli till nötkött. Men för 70 år sedan fanns det mellan 10 och 20 000 kossor i Jämtland och länet var helt självförsörjd på mjölk och animalisk föda. Så, det blev inte alls svårt att svara på frågan hur många kor det fanns 1957 i södra Gesundsbygden. Det fanns ca 110 kor i byarna. Det är John Erik Johansson  Borglunda som så lägligt tagit hand om de väl hållna böckerna efter Höglunda - Borglunda kreatursförsäkringsförening. Hämta hem berättelsen som John Erik skrev om detta 2014. Det är fascinerande att se att det här har funnits ett försäkringsföretag som ägts av byborna själva, men det är så människorna i Borglunda och Höglunda har gjort genom tiderna - man gjck samman för att hitta lösningar på olika gemensamma behov som har uppstått. I dag är Höggårdens bygdegård ett fint exempel på det och faktiskt - gården tycks ha uppförts samma år som försäkringsföreningen bildades.

Här en bild på Tages mjölkbil Z 948 men det är inte Sonja som sitter på cykelstället men troligen är det Sonja som håller i kamera - en Kodak lådkamera.

Tages mjölkbil var byggd som en lastbil med busshytt som kanske var 4 m lång och allt där bakom var ett lastflak som var konstruerad så att man kunde lägga in stora brädflak mellan flaksidorna som då bildade våning två på flaket. Allra längst  fram gick det att bygga på ytterligare en våning som där bildade en tredje våning. Med mjölkbilen skulle Tage hämta upp och transporter alla mjölkkrukor från gårdarna i byarna efter Gesundens södra sida. Hämta upp och transporter betydde att lyfta upp mjölkkrukorna från alla mjölkpallar utefter den trafiklinje och det var mitt jobb sommaren 1958.  

Mjölkbuss eller skvader

Tages mjölkbil på bilden här ovan har gått till de sälla jaktmarkerna för länge sedan men tidigt under 1990-talet hade några entusiaster funnit igen mjölkbuss Z 445 någonstans i Storsjöbygden. I slutet av 1990-talet bildades föreningen "Mjölkbuss ´57" av  Ammeröns Byaförening och Revsunds Byalag. Till år 2000 hade de renoverat upp den till fullt användbart skick som syns här på färgbilden. Tages mjölkbil såg också ut såhär men hytten var kortare och lastflaket då lika mycket längre.

Om man på Mjölkbuss 57 plockar bort det stora fönstret bakom dubbeldörren, kortar hytten lika mycket och i stället  förlänger lastflaket så blir den som Tages mjölkbil. När man klev in i genom dubbeldörren hade man en sittrad bakom den med ryggstödet mot busshyttens bakvägg. På bilden här syns också att lastflakets sidolemmar hade full höjd längst fram där man kunde lasta krukor i tre våningar. Det här mjölbussarna kallades i vissa landsdelar för skvader och ordet används i ibland om ett fantasidjur med framdel av en hare och bakdel av en tjäder och det är väl folket i Ångermanland och Medelpad som ska tillskrivas det påhittet. Men ordet passar väl bra på mjölbussarna för de användes både för busslinjetrafik och för godstransporter och inte enbart mjölktransporter. Fast det krävs nog lite extra fantasi för att se haren i framdelen och en spretig tjädertupp i bakdelen

Trafiklinjen Höglunda - Hammarstrand över Kälarne

Med start längst österut i Koviken hämtade Tage själv de första krukorna och där vände han västerut och jag kunde kliva på i Vågsäter, sedan vidare västerut genom byarna Borglunda, Höglunda tills vi var halvvägs till Bomsund där vi vände vid Viklundsgården. Sedan drog färden mot Kälarne via Lillbäcksriset, Västerövsjö, Västanede, genom Kälarne, till Ansjö, sedan åter till Kälarne och därifrån till Håsjö, upp i Håsjö by för att vända där och sedan vidare mot Ragunda och sedan till Hammarstrand till mejeriet. En eller par gånger i veckan utsträcktes hämtning av krukor ända bort till byn Hällesjö, sydost om Kälarne. Den dagliga körsträckan uppgick till ca 85 km och med Hällesjöturen tillkom ytterligare drygt 20 km. Så visst vet jag att det fanns många kossor i byarna och att det fanns mycket mjölk men naturligtvis räknade jag aldrig vare sig kor eller krukor men med lite enkel matematik borde det ha varit minst 220 krukor en vanlig sommardag om genomsnittskrukan var på 25 liter. Någon kvarvarande mjölkpall utefter linjen finns nog inte längre och den undre bilden har jag hittat på nätet. 

Kruklangare

Sommaren 1958 fick jag kruklangarjobbet för hela sommarlovet och det ledde fram till mina första intjänade pengar och en tuff men nyttig livserfarenhet. 

När jag klev på mjölbussen kl 07 på morgonen hade min mor Ruth redan varit igång flera timmar för att mjölka korna och fyllt mjölkkrukan eller ibland två krukor. Efter det såg hon till att väcka mig och ordna frukost åt mig och sedan strax innan  klockan 7 tog jag våra egna krukor upp till mjölkpallen och började min arbetsdag som kruklangare. Mjukstart för mig och men helt vanlig dag för mor som började sin dag före 05.

Så här fin kärra fanns inte i Vågsäter utan vi hade en lågbyggd skottkärra helt hemsnickrad av trä som hade en betydande egenvikt. Den här bilden här visar inte mig utan det är John Erik Johansson bror Ragnar. Visst fanns det många kor på bygden men i vart fall mjölken i krukan jag tog upp till vår pall kom från den här kon eller så var kanske hennes mor men garanterat hette hon Maja. 

Första mjölkpallen på morgonen kom redan vid Valle Sjöbergs efter ett par km och vi rullade fram på vänster sida av vägen där även mjölkpallarna var placerade. Ut genom bussdörren, upp med en fot ovanpå bakdäcket och sedan var det bara att svinga sig upp på flaket, gå över på andra sidan och böja sig ner över sidolemmen och lyfta upp krukorna och sedan stuva in dem längst fram på flaket. Efter Valles mjölkpall kom Anna Lindes, Palms, Hanns, John Jönssons osv. När det var fint väder blev jag oftast kvar på flaket ända upp till Viklunds, men var det regn och rusk fick jag komma in tidigare. Så fortsatte hämtning av krukor ända fram till sista mjölpallen strax efter Håsjö. När vi till slut kom fram till mejeriet Hammarstrand brukade vi väga in omkring 5 500 kg mjölk men under de fetaste sommardagarna kunde det vara strax över 6 000 kg. Någon gång blev det nödvändigt att ta in de sista krukorna i busshytten då hela flaket blivit fullt. Jag minns att vi en sådan dag även hade flera passagerare i hytten och då fick de sista krukorna hängas fram till på bussens cykelställ. 

På de flesta gårdarna levererades mjölken i en till två krukor om 15, 20 eller 25 liter och dessa var det inga större problem att lyfta på, men på några storgårdar kom mjölken i 30 eller ibland 50 liters krukor och då gällde att ta i. Så här kunde det se ut på mjölkpallarna och ibland hade man en gemensam pall för flera smågårdar. För att kruklyften skulle gå bra gällde det att Tage körde så nära mjölkpallarna som möjligt och en marginal på 10 - 15 cm till flakkanten var standard. Och så var det nästan alltid - Tage var suverän på det. Fast i bland var det inte möjligt så nån gång hände det att jag fick stå med ena foten på mjölkpallen och det andra på flakkanten för att kunna lasta på krukorna. Det tog sin lilla tid att stanna och lasta alla krukor och köra hela sträckan fram till mejeriet i Hammarstrand och jag vill minnas att vi var där omkring 10 tiden. Hanteringen av krukor så här långt var ju mest att lyfta, släpa och stuva in på flaket men uttrycket "langa krukor" kom väl till pass när vi kom till mejeriet.

Tage var en suverän chaufför på mjölkbilen och många gånger var det svårt att komma till mjölkpallarna och ibland måste det backas till pallen på grund tillfälliga hinder - nån bil eller traktor med vagn skulle fram osv. I artikeln Staffans timmer här på sidan finns en berättelse hur det kunde vara att åka med Tage Mattson. Staffan, hans son blev också lastbilschaufför, (skriv in Son of his father i sökrutan på sidan).

Jämtlands Läns Mejeriförening

Det var ju bönderna själva som ägde mejeriet genom Jämtlands Läns Mejeriförening och varje gård hade sitt eget medlemsnummer som man hade märkt sina krukor med. Ofta var det målat med stora siffror och Ruth och Arnolds medlemsnummer var 16101. Efter flera veckors lastande och langande hade jag till slut lärt mig vilken mjölkpall som numren hörde till, det var ju viktigt för de tömda krukorna skulle återlämnades till rätt pall på kvällen. 

När vi kommit fram till mejeriet blev det att vänta på vår tur att lasta av och när det blev dags så backade Tage upp bilens bakända helt mot mejeriets lastkaj. Baklemmen hade kopplats av och nu skulle krukorna av. Lastflakets golv och mejeriets golv spolades med vatten så att krukorna skulle kunna glida så lätt som möjligt. Jag fick plocka ut krukorna och kasa i iväg dem till flakets bakända och där stod Tage och lyfte dem över kanten och skickade sedan krukorna glidande på det våta klinkersgolvet till en tredje man som packade upp krukorna mot vågen. Allt eftersom krukorna lastades av så ökade avståndet till bakkanten och nu blev det viktigt att hålla flaket vått så krukorna kunde glida även där. Det var lite knepigt det där när man skulle kasa i väg krukorna från främre delen av flaket - hela lastflaket var ju minst 6 m långt och det tog för lång tid att bära krukorna - så nån gång hände det ju att en kruka föll och locket for av. Mycket mjölkigt blev det. 

Medlemmarnas mjölk - tur och retur

Mjölken vägdes in manuellt - en man slet av locken av krukorna en efter en och lyfte upp dem och stjälpte ner mjölken i vågen och ropade ut medlemsnumret. Någonstans bakom satt en person och matade in någon typ av hålkort och mjölkens vikt stämplades in på det med dagens datum. Det var varmt och det var ett förskräckligt oväsen när tomma krukor ställdes upp på banor av rostfria rör, trycktes fram med kraft och krockade med krukan innan. Krukorna trycktes vidare mot diskmaskinen som i sin tur matades av ytterligare en person. Det rymdes 2 - 3 krukor i varje fack och allt skulle gå fort och efter ett varv i maskinens hetvatten plockades krukorna ut i andra änden och radades nu upp för lastning på flaket igen - men inte alla gick tomma i retur.

På mejeriet förädlades mjölken till olika produkter som skulle tillbaka ut i bygden. Förädlingen resulterade i standardiserad 3% mjölk, grädde, ost, smör, messmör och så kallad blåmjölk. Den kanske inte sågs som förädlad, men det var en mjölk med så låg fetthalt som 0,5%. I ganska många krukor var returtransporten just blåmjölk som användes för att ge tilläggsmat åt kornas kalvar men även smågrisar på tillväxt, ibland med förstärkt med gröpe. Krukor med innehåll skulle naturligtvis tillbaka till rätt pall och även om medlemsnumren fanns på mjölkpallarna så dög det ju inte att låta Tage köra ända fram till pallen och där läsa av och sedan hämta krukorna, utan ordningen var den att när bilen rullat fram till pallen stod jag i beredskap med krukorna i händerna - ibland ända uppe på flakkanten när väglaget var slätt och fint.

En viktig del mejeriets verksamhet var kvalitetskontrollen. Regelbundet kom kontrollanten iförd vit rock och mössa med en mugg på ett lång skaft och gick runt bland de inkommande mjölkrukorna, lyfte på locken, skopade upp en deciliter mjölk, tog temperaturen och hällde mjölken i medhavda glasflaskor för senare analys. Ren skulle mjölken vara och ordentligt fet, helst 5%. Mjölken fick inte bli för varm under resan till mejeriet så under de varma sommarmånaderna blev det nödvändigt för bönderna att kyla ner den innan krukorna ställdes ut på pallen. Kontrollanten gav extra poäng när mjölken var sval och fin.

Bilden här visar en mjölkkylare med kallvattendrift och en sån fanns på gården hemma. Det bygelformade röret sänktes ner i mjölkkrukan och sedan kopplade man på en slang med kallvatten så började apparaten snurra med vattnet cirkulerande genom röret och det gick snabbt att kyla ner en kruka. På nätet var det här den enda bild som jag kunde hitta, se Ödeshögs hembygdsförening Under 1950-talet var mjölkbönderna ganska självförsörjda, de behövde inte köpa någon mjölk över disk för egen konsumtion och från mejeriet hade vi standardmjölk i returkrukor endast till några få butiker på bygden men däremot hade vi ofta ost och smör i retur till bönderna själva och till olika butiker. Jag kommer särskilt ihåg mjölkbutiken centralt i Kälarne där Tage och jag tillsammans fick baxa in en 50 liters kruka i kyldisken. Returmjölk gick också till några skolor som till exempel i Ansjö och Håsjö by. 

Linjetrafik med tillstånd

Tage bedrev linjetrafik för gods- och personbefordran och för det behövde han ha Länsstyrelsens tillstånd, ett tillstånd som årligen behövde sökas på nytt. Mjölkbilens hytt rymde 9 sittande passagerare, 5 i bakersta raden, 3 på sätet till vänster om motorhuven och 1 på klaffstolen bakom Tage. Det var sällan fullsatt i bussen så klaffstolen var mest förbehållen mig. Tage tog returgods från järnhandeln i Hammarstrand eller järnvägsstationerna i Ragunda och Kälarne i den mån det fanns utrymme. Tage hanterade också betalning av godsleveranser med så kallad efterskottsbetalning. Tages mjölklinje hade en betydande del i östra Jämtlands kommunikationer - lite på tvärs kan man säga eftersom övriga busslinjerna främst gick till eller från Östersund

Arbetsbok för minderårig

Det var först 1949 som det kom en Arbetarskyddslagstiftning värt namnet och för att jag skulle få jobba en hel sommar som minderårig krävdes mina föräldrars medgivande och att det utfärdades en arbetsbok för mig. Jag skulle också undersökas och dokumenteras av en läkare och det gjordes av doktor Bank i Ragunda. I boken finns också angivet vilka arbetsuppgifter som var tillåtna för mig som minderårig och helt klart skulle jag inte ha fått jobba som kruklangare sommaren 1957. Sommaren 1958 hade jag ännu inte fyllt 15 år men skulle göra det vid årets slut, så lite till nöds kunde jag ändå få jobba som "på en fabrik eller verkstad" och så var det ju. Kollar man på stämpeln här så ser man att det är pastorsämbetet i Stugun som slutligen stämplat och undertecknat arbetsboken. Kan tyckas konstigt med dagens ögon men det var väl under 1950-talet som kyrkan fick lämna från sig ansvar för ungarnas utbildning

. 

Erik Puljer och jag bodde i Koviken och Vågsäter under 1950-talet. Vid 15 års ålder skulle vi ta oss till skolan i Hammarstrand och fram till bussen vid Öratjärn blev det med trampcykel men moped var ju vår stora dröm. Nu hjälpte det inte med att bara drömma så efter en sommar som krukpojke på Tage Mattsons mjölkbil hade jag lyckas tjäna ihop pengar så mopeden kunde köpas. Vem kunde nu sälja en moped på byn? Hos handlarn Bo Larsson naturligtvis, där bland falukorv, ost och limpor fanns också en moped med priset 950 kr. Fantas­tiskt för nu kunde vi snabbt ta oss upp till byn – det var ju hela 8 km. Här fanns flera jämngam­la kompisar och här fanns också biografen på föreningshuset och visst – det fanns en och annan vacker flicka att titta på.

Mopeder

Våra mopeder, som denna men med vit tank och packlåda, hann inte bli många veckor gamla innan de trimmades till olagliga hastigheter och nu gick det riktigt bra att få passagerare där bak. Jag minns särskilt verk­mästarns dotter, men kanske var det inte häftig moped som var lockande – jag hade ju det attraktiva jobbet att riva biobiljetterna för de som ville se filmerna från läktaren.

Biografmaskinisten

Min äldre broder Rudolf gjorde lumpen på Bodens ingenjörstruppers rege­mente och muckade nån gång i februari 1957. Då hade han lärt sig att meka med alla möjliga krigsmaskiner, spränga träd för att röja väg, bygga broar som kunde bära stridsvagnar över breda älvar.När han kom hem så fick han dock ta tömmarna på Nils Näslunds häst och köra ut timmer ur skogen. Inte så spännande men snart hade han tjänat ihop lite slantar så att ha kunde köpa en gammal bil. Det blev en Opel Olympia med en helt obestämbar grå­brunlila färg. Så mycket bilåka räckte nog inte pengarna till men ganska snart – vet inte hur det hänger ihop – men det var Bo Lars­son som såg till Rudolf fick jobbet som maskinist på biografen på före­ningshuset.

 Den fantastiska maskinen hade två stora filmrullar för 35 mm film med kanske 2½ fot diameter. En film med vanlig visningstid bestod av två rullar och vägde sammanlagt säkert minst 30 – 40 kg. De kom till föreningshuset förpackade i en stor trälåda med hänglås och oftast med Tages mjölkbil. Den sommar jag var krukpojke var trälådan med film en vanlig returtransport från järnvägsstationen i Kälarne.

Under första tiden med biografvisningen fick jag fick följa med Rudolf för att riva biljetterna vid entrén på läktarn. Det var ju ett fantastiskt fint uppdrag då jag fick titta på bio gratis. Ibland fick jag komma med in i maskinrummet och tanken var nog att jag skulle vara lite reserv åt Rudolf. Maskinistjobbet var inte alltför svårt när allt gick bra men ibland hände det att filmen gick av eller så spårade den ur och då blev det elände och publiken buade.

De stora hjulen snurrade i ganska maklig fart men för att det skulle bli bra skärpa på filmen måste filmrutan stå stilla en bråkdels sekund när den starka bågljuslam­pan lyste genom den. För att det skulle fungera såg maskinen till att det fanns en extra fri slinga före linsen så att filmen kunde ryckas fram ruta för ruta. Det väsnades förskräckligt men allra värst var ljudet från båglampan. Den fungerade precist som en gammal elektrisk svetsapparat. Två långa kolstavar i fixerad position vid reflektorn var anslutna till en starkströmstransformator och när lam­pan skulle tändas vred man på en ratt så att ändarna på kolstavarna närmade sig varandra. Plötsligt tändes ljusbågen med ett våldsamt brak och sedan skulle stavarna dras isär något så att färgen på ljusbågen blev den rätta. Några hör­selskydd fanns inte men möjligen lite fetvadd att trycka in i öro­nen.

En filmrulle räckte omkring 45 minuter och sen blev det paus för att byta. Det tog nog minst 15 min att byta rulle och var det en spännande film blev publiken otålig, busvisslingar och ståhej kunde det bli. Jag provade på filmbytet några gånger men det var lätt att göra fel när filmen skulle träs med rätta böjen på slingan och då gick det åt pepparn. ”Flytt på dej” sa Rudolf och snart hade han fixat. Rudolf var inte känd för göra saker i hetsigt mod.

Världen

Filmerna som visades under åren vid slutet på 1950-talet påverkade nog oss ganska mycket. Väs­ternfilmerna, rockmusiken och efterkrigsungdomens kultur blommade ut på filmerna. Jag kan inte göra någon komplett uppräkning men garanterat såg vi dessa på föreningshusets biograf: Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot kom 1956 och knappt vågade vi tala om att vi skulle se den. Jailhouse Rock med Elvis Presley och Tommy Steele Story kom båda 1957 och genast skul­le alla ha Brylcreem i håret.

Efter filmen Farornas land med James Stewart tränade vi på att dra re­plikacolten blixtsnabbt. Den riktigt hemska filmen Sjunde inseglet av Ingemar Bergman kom 1958 och det var nästan så att man behövde någon att gömma sig bakom. Även Den gamle och havet med Spencer Tracy berörde oss.

Deckarfilmerna började komma med riktiga tuffingar som Lemmy Caution med Eddie Constantine och en mer sansad kommissarie Maigret med Jean Gabin. Snart dök det upp svenska filmer som Damen i svart med Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Eriksson.

Men allra tuffast var naturligtvis John Wayne. Vi pojkar som växte upp i skogsbygd med de få orden: Nu gör vi det - utan snack, kände kanske extra mycket för Johns figurer. En rad filmer inspelade efter andra världskriget visades men rolig och min­nesvärd var filmen Alaska med ledmotivet North to Alaska.

Minnena

Så visst fick vi möta världen även om vi växte upp i en liten by i skogen utefter Indalsälven. I mig avsat­te John Waynes och andra filmer om de vitas duster med indianerna starka minnen.

Ett par år senare i maj 1961 när jag seglade på MS Caroline Smith uppför mynningen av S:t Lawrence River och spana­de söderut slog mig tanken plötsligt – nu kommer indianerna ridande över bergkammen med bågarna och lansarna.

Den resan fortsatte in i och mot ett allt mörkare USA. Vem kunde då tro att den nyblivne presiden­tens broder Robert hade använt sig av Frank Sinat­ra, en annan 50-talsidol, för att han med sina italienska blodsbröders hjälp skulle ordna valet som gav oss John F Kennedy som president och, att denne två år senare skulle bli mördad. Det kunde man ju inte - för USA var ju det goda då.