Erik Puljer och jag bodde i Koviken och Vågsäter under 1950-talet. Vid 15 års ålder skulle vi ta oss till skolan i Hammarstrand och fram till bussen vid Öratjärn blev det med trampcykel men moped var ju vår stora dröm. Nu hjälpte det inte med att bara drömma så efter en sommar som krukpojke på Tage Mattsons mjölkbil hade jag lyckas tjäna ihop pengar så mopeden kunde köpas. Vem kunde nu sälja en moped på byn? Hos handlarn Bo Larsson naturligtvis, där bland falukorv, ost och limpor fanns också en moped med priset 950 kr. Fantastiskt för nu kunde vi snabbt ta oss upp till byn – det var ju hela 8 km. Här fanns flera jämngamla kompisar och här fanns också biografen på föreningshuset och visst – det fanns en och annan vacker flicka att titta på.
Mopeder
Våra mopeder, som denna men med vit tank och packlåda, hann inte bli många veckor gamla innan de trimmades till olagliga hastigheter och nu gick det riktigt bra att få passagerare där bak. Jag minns särskilt verkmästarns dotter, men kanske var det inte häftig moped som var lockande – jag hade ju det attraktiva jobbet att riva biobiljetterna för de som ville se filmerna från läktaren.
Biografmaskinisten
Min äldre broder Rudolf gjorde lumpen på Bodens ingenjörstruppers regemente och muckade nån gång i februari 1957. 
Då hade han lärt sig att meka med alla möjliga krigsmaskiner, spränga träd för att röja väg, bygga broar som kunde bära stridsvagnar över breda älvar.När han kom hem så fick han dock ta tömmarna på Nils Näslunds häst och köra ut timmer ur skogen. Inte så spännande men snart hade han tjänat ihop lite slantar så att ha kunde köpa en gammal bil. Det blev en Opel Olympia med en helt obestämbar gråbrunlila färg. Så mycket bilåka räckte nog inte pengarna till men ganska snart – vet inte hur det hänger ihop – men det var Bo Larsson som såg till Rudolf fick jobbet som maskinist på biografen på föreningshuset.
Den fantastiska maskinen hade två stora filmrullar för 35 mm film med kanske 2½ fot diameter. En film med vanlig visningstid bestod av två rullar och vägde sammanlagt säkert minst 30 – 40 kg. De kom till föreningshuset förpackade i en stor trälåda med hänglås och oftast med Tages mjölkbil. Den sommar jag var krukpojke var trälådan med film en vanlig returtransport från järnvägsstationen i Kälarne.
Under första tiden med biografvisningen fick jag fick följa med Rudolf för att riva biljetterna vid entrén på läktarn. Det var ju ett fantastiskt fint uppdrag då jag fick titta på bio gratis. Ibland fick jag komma med in i maskinrummet och tanken var nog att jag skulle vara lite reserv åt Rudolf. Maskinistjobbet var inte alltför svårt när allt gick bra men ibland hände det att filmen gick av eller så spårade den ur och då blev det elände och publiken buade.
De stora hjulen snurrade i ganska maklig fart men för att det skulle bli bra skärpa på filmen måste filmrutan stå stilla en bråkdels sekund när den starka bågljuslampan lyste genom den. För att det skulle fungera såg maskinen till att det fanns en extra fri slinga före linsen så att filmen kunde ryckas fram ruta för ruta. Det väsnades förskräckligt men allra värst var ljudet från båglampan. Den fungerade precist som en gammal elektrisk svetsapparat. Två långa kolstavar i fixerad position vid reflektorn var anslutna till en starkströmstransformator och när lampan skulle tändas vred man på en ratt så att ändarna på kolstavarna närmade sig varandra. Plötsligt tändes ljusbågen med ett våldsamt brak och sedan skulle stavarna dras isär något så att färgen på ljusbågen blev den rätta. Några hörselskydd fanns inte men möjligen lite fetvadd att trycka in i öronen.