Erik Puljer och jag bodde i Koviken och Vågsäter under 1950-talet. Vid 15 års ålder skulle vi ta oss till skolan i Hammarstrand och fram till bussen vid Öratjärn blev det med trampcykel men moped var ju vår stora dröm. Nu hjälpte det inte med att bara drömma så efter en sommar som krukpojke på Tage Mattsons mjölkbil hade jag lyckas tjäna ihop pengar så mopeden kunde köpas. Vem kunde nu sälja en moped på byn? Hos handlarn Bo Larsson naturligtvis, där bland falukorv, ost och limpor fanns också en moped med priset 950 kr. Fantastiskt för nu kunde vi snabbt ta oss upp till byn – det var ju hela 8 km. Här fanns flera jämngamla kompisar och här fanns också biografen på föreningshuset och visst – det fanns en och annan vacker flicka att titta på.
Mopeder
Våra mopeder, som denna men med vit tank och packlåda, hann inte bli många veckor gamla innan de trimmades till olagliga hastigheter och nu gick det riktigt bra att få passagerare där bak. Jag minns särskilt verkmästarns dotter, men kanske var det inte häftig moped som var lockande – jag hade ju det attraktiva jobbet att riva biobiljetterna för de som ville se filmerna från läktaren.
Biografmaskinisten
Min äldre broder Rudolf gjorde lumpen på Bodens ingenjörstruppers regemente och muckade nån gång i februari 1957. 
Då hade han lärt sig att meka med alla möjliga krigsmaskiner, spränga träd för att röja väg, bygga broar som kunde bära stridsvagnar över breda älvar.När han kom hem så fick han dock ta tömmarna på Nils Näslunds häst och köra ut timmer ur skogen. Inte så spännande men snart hade han tjänat ihop lite slantar så att ha kunde köpa en gammal bil. Det blev en Opel Olympia med en helt obestämbar gråbrunlila färg. Så mycket bilåka räckte nog inte pengarna till men ganska snart – vet inte hur det hänger ihop – men det var Bo Larsson som såg till Rudolf fick jobbet som maskinist på biografen på föreningshuset.
Den fantastiska maskinen hade två stora filmrullar för 35 mm film med kanske 2½ fot diameter. En film med vanlig visningstid bestod av två rullar och vägde sammanlagt säkert minst 30 – 40 kg. De kom till föreningshuset förpackade i en stor trälåda med hänglås och oftast med Tages mjölkbil. Den sommar jag var krukpojke var trälådan med film en vanlig returtransport från järnvägsstationen i Kälarne.
Under första tiden med biografvisningen fick jag fick följa med Rudolf för att riva biljetterna vid entrén på läktarn. Det var ju ett fantastiskt fint uppdrag då jag fick titta på bio gratis. Ibland fick jag komma med in i maskinrummet och tanken var nog att jag skulle vara lite reserv åt Rudolf. Maskinistjobbet var inte alltför svårt när allt gick bra men ibland hände det att filmen gick av eller så spårade den ur och då blev det elände och publiken buade.
De stora hjulen snurrade i ganska maklig fart men för att det skulle bli bra skärpa på filmen måste filmrutan stå stilla en bråkdels sekund när den starka bågljuslampan lyste genom den. För att det skulle fungera såg maskinen till att det fanns en extra fri slinga före linsen så att filmen kunde ryckas fram ruta för ruta. Det väsnades förskräckligt men allra värst var ljudet från båglampan. Den fungerade precist som en gammal elektrisk svetsapparat. Två långa kolstavar i fixerad position vid reflektorn var anslutna till en starkströmstransformator och när lampan skulle tändas vred man på en ratt så att ändarna på kolstavarna närmade sig varandra. Plötsligt tändes ljusbågen med ett våldsamt brak och sedan skulle stavarna dras isär något så att färgen på ljusbågen blev den rätta. Några hörselskydd fanns inte men möjligen lite fetvadd att trycka in i öronen.
En filmrulle räckte omkring 45 minuter och sen blev det paus för att byta. Det tog nog minst 15 min att byta rulle och var det en spännande film blev publiken otålig, busvisslingar och ståhej kunde det bli. Jag provade på filmbytet några gånger men det var lätt att göra fel när filmen skulle träs med rätta böjen på slingan och då gick det åt pepparn. ”Flytt på dej” sa Rudolf och snart hade han fixat. Rudolf var inte känd för göra saker i hetsigt mod.
Världen
Filmerna som visades under åren vid slutet på 1950-talet påverkade nog oss ganska mycket. Västernfilmerna, rockmusiken och efterkrigsungdomens kultur blommade ut på filmerna. Jag kan inte göra någon komplett uppräkning men garanterat såg vi dessa på föreningshusets biograf: Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot kom 1956 och knappt vågade vi tala om att vi skulle se den. Jailhouse Rock med Elvis Presley och Tommy Steele Story kom båda 1957 och genast skulle alla ha Brylcreem i håret.
Efter filmen Farornas land med James Stewart tränade vi på att dra replikacolten blixtsnabbt. Den riktigt hemska filmen Sjunde inseglet av Ingemar Bergman kom 1958 och det var nästan så att man behövde någon att gömma sig bakom. Även Den gamle och havet med Spencer Tracy berörde oss.
Deckarfilmerna började komma med riktiga tuffingar som Lemmy Caution med Eddie Constantine och en mer sansad kommissarie Maigret med Jean Gabin. Snart dök det upp svenska filmer som Damen i svart med Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Eriksson.
Men allra tuffast var naturligtvis John Wayne. Vi pojkar som växte upp i skogsbygd med de få orden: Nu gör vi det - utan snack, kände kanske extra mycket för Johns figurer. En rad filmer inspelade efter andra världskriget visades men rolig och minnesvärd var filmen Alaska med ledmotivet North to Alaska.
Minnena
Så visst fick vi möta världen även om vi växte upp i en liten by i skogen utefter Indalsälven. I mig avsatte John Waynes och andra filmer om de vitas duster med indianerna starka minnen.
Ett par år senare i maj 1961 när jag seglade på MS Caroline Smith uppför mynningen av S:t Lawrence River och spanade söderut slog mig tanken plötsligt – nu kommer indianerna ridande över bergkammen med bågarna och lansarna.
Den resan fortsatte in i och mot ett allt mörkare USA. Vem kunde då tro att den nyblivne presidentens broder Robert hade använt sig av Frank Sinatra, en annan 50-talsidol, för att han med sina italienska blodsbröders hjälp skulle ordna valet som gav oss John F Kennedy som president och, att denne två år senare skulle bli mördad. Det kunde man ju inte - för USA var ju det goda då.