Biografen på Höggården

 

En filmrulle räckte omkring 45 minuter och sen blev det paus för att byta. Det tog nog minst 15 min att byta rulle och var det en spännande film blev publiken otålig, busvisslingar och ståhej kunde det bli. Jag provade på filmbytet några gånger men det var lätt att göra fel när filmen skulle träs med rätta böjen på slingan och då gick det åt pepparn. ”Flytt på dej” sa Rudolf och snart hade han fixat. Rudolf var inte känd för göra saker i hetsigt mod.

Världen

Filmerna som visades under åren vid slutet på 1950-talet påverkade nog oss ganska mycket. Väs­ternfilmerna, rockmusiken och efterkrigsungdomens kultur blommade ut på filmerna. Jag kan inte göra någon komplett uppräkning men garanterat såg vi dessa på föreningshusets biograf: Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot kom 1956 och knappt vågade vi tala om att vi skulle se den. Jailhouse Rock med Elvis Presley och Tommy Steele Story kom båda 1957 och genast skul­le alla ha Brylcreem i håret.

John Wayne i Alaska

Efter filmen Farornas land med James Stewart tränade vi på att dra re­plikacolten blixtsnabbt. Den riktigt hemska filmen Sjunde inseglet av Ingemar Bergman kom 1958 och det var nästan så att man behövde någon att gömma sig bakom. Även Den gamle och havet med Spencer Tracy berörde oss.

Deckarfilmerna började komma med riktiga tuffingar som Lemmy Caution med Eddie Constantine och en mer sansad kommissarie Maigret med Jean Gabin. Snart dök det upp svenska filmer som Damen i svart med Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Eriksson.

Men allra tuffast var naturligtvis John Wayne. Vi pojkar som växte upp i skogsbygd med de få orden: Nu gör vi det - utan snack, kände kanske extra mycket för Johns figurer. En rad filmer inspelade efter andra världskriget visades men rolig och min­nesvärd var filmen Alaska med ledmotivet North to Alaska.

Minnena

Så visst fick vi möta världen även om vi växte upp i en liten by i skogen utefter Indalsälven. I mig avsat­te John Waynes och andra filmer om de vitas duster med indianerna starka minnen.

Ett par år senare i maj 1961 när jag seglade på MS Caroline Smith uppför mynningen av S:t Lawrence River och spana­de söderut slog mig tanken plötsligt – nu kommer indianerna ridande över bergkammen med bågarna och lansarna.

Den resan fortsatte in i och mot ett allt mörkare USA. Vem kunde då tro att den nyblivne presiden­tens broder Robert hade använt sig av Frank Sinat­ra, en annan 50-talsidol, för att han med sina italienska blodsbröders hjälp skulle ordna valet som gav oss John F Kennedy som president och, att denne två år senare skulle bli mördad. Det kunde man ju inte - för USA var ju det goda då.