Kossor, kreatur, kreka eller kynna finns det inte många av nu, i vart fall inte mjölkkor, men det har funnits gott om sådana i Gesundbygden - det kan jag intyga då jag växte upp under mitten på 1900-talet då det fanns som allra mest med folk och kor på bygden. Idag kan ju uttrycket "langare" appellera till skadliga och förskräckliga handlingar, men - sommaren 1957 och 1958 - då langade jag verkligen mjölkkrukor åt Tage Mattson. Det ska jag berätta om och dessutom försöka klura ut hur mycket kossor det fanns på bygden.
När mina föräldrar Ruth och Arnold Jacobsson gifte sig sommaren 1933 hade Ruth redan en flicka, Sonja som då var 5 år. Arnold hade redan 1923 ärvt en hyfsad bit mark österut efter Gesunden och nu haft den i tio år utan att ha gjort något med den. På den tiden var det mest bara skog men nu satte han igång och bryta upp marken närmast sjön till åker och att bygga en ladugård. Jag själv föddes först 10 år senare under krigsåren och mina tidigaste minnen från jordbrukarlivet kommer från det tidiga 1950-talet och som välgödd 13-årig pojke blev jag tidigt satt i arbete. Sommaren 1957 fick jag prova på de första dusterna som kruklangare på Tages mjölkbil. Sonja var då gift med Tage Mattson från Köttsjön och han var mjölkbilsåkare och kruklangarjobbet fick jag prova på.
Många helförsäkrade kor
Jo det finns fortfarande några få kossor kvar i Gesundsbygden men inte för mjölken utan för att de så småningom ska bli till nötkött. Men för 70 år sedan fanns det mellan 10 och 20 000 kossor i Jämtland och länet var helt självförsörjd på mjölk och animalisk föda. Så, det blev inte alls svårt att svara på frågan hur många kor det fanns 1957 i södra Gesundsbygden. Det fanns ca 110 kor i byarna. Det är John Erik Johansson Borglunda som så lägligt tagit hand om de väl hållna böckerna efter Höglunda - Borglunda kreatursförsäkringsförening. Hämta hem berättelsen som John Erik skrev om detta 2014. Det är fascinerande att se att det här har funnits ett försäkringsföretag som ägts av byborna själva, men det är så människorna i Borglunda och Höglunda har gjort genom tiderna - man gjck samman för att hitta lösningar på olika gemensamma behov som har uppstått. I dag är Höggårdens bygdegård ett fint exempel på det och faktiskt - gården tycks ha uppförts samma år som försäkringsföreningen bildades.
Här en bild på Tages mjölkbil Z 948 men det är inte Sonja som sitter på cykelstället men troligen är det Sonja som håller i kamera - en Kodak lådkamera.
Tages mjölkbil var byggd som en lastbil med busshytt som kanske var 4 m lång och allt där bakom var ett lastflak som var konstruerad så att man kunde lägga in stora brädflak mellan flaksidorna som då bildade våning två på flaket. Allra längst fram gick det att bygga på ytterligare en våning som där bildade en tredje våning. Med mjölkbilen skulle Tage hämta upp och transporter alla mjölkkrukor från gårdarna i byarna efter Gesundens södra sida. Hämta upp och transporter betydde att lyfta upp mjölkkrukorna från alla mjölkpallar utefter den trafiklinje och det var mitt jobb sommaren 1958.
Mjölkbuss eller skvader
Tages mjölkbil på bilden här ovan har gått till de sälla jaktmarkerna för länge sedan men tidigt under 1990-talet hade några entusiaster funnit igen mjölkbuss Z 445 någonstans i Storsjöbygden. I slutet av 1990-talet bildades föreningen "Mjölkbuss ´57" av Ammeröns Byaförening och Revsunds Byalag. Till år 2000 hade de renoverat upp den till fullt användbart skick som syns här på färgbilden. Tages mjölkbil såg också ut såhär men hytten var kortare och lastflaket då lika mycket längre.
Om man på Mjölkbuss 57 plockar bort det stora fönstret bakom dubbeldörren, kortar hytten lika mycket och i stället förlänger lastflaket så blir den som Tages mjölkbil. När man klev in i genom dubbeldörren hade man en sittrad bakom den med ryggstödet mot busshyttens bakvägg. På bilden här syns också att lastflakets sidolemmar hade full höjd längst fram där man kunde lasta krukor i tre våningar. Det här mjölbussarna kallades i vissa landsdelar för skvader och ordet används i ibland om ett fantasidjur med framdel av en hare och bakdel av en tjäder och det är väl folket i Ångermanland och Medelpad som ska tillskrivas det påhittet. Men ordet passar väl bra på mjölbussarna för de användes både för busslinjetrafik och för godstransporter och inte enbart mjölktransporter. Fast det krävs nog lite extra fantasi för att se haren i framdelen och en spretig tjädertupp i bakdelen
Trafiklinjen Höglunda - Hammarstrand över Kälarne
Med start längst österut i Koviken hämtade Tage själv de första krukorna och där vände han västerut och jag kunde kliva på i Vågsäter, sedan vidare västerut genom byarna Borglunda, Höglunda tills vi var halvvägs till Bomsund där vi vände vid Viklundsgården. Sedan drog färden mot Kälarne via Lillbäcksriset, Västerövsjö, Västanede, genom Kälarne, till Ansjö, sedan åter till Kälarne och därifrån till Håsjö, upp i Håsjö by för att vända där och sedan vidare mot Ragunda och sedan till Hammarstrand till mejeriet. En eller par gånger i veckan utsträcktes hämtning av krukor ända bort till byn Hällesjö, sydost om Kälarne. Den dagliga körsträckan uppgick till ca 85 km och med Hällesjöturen tillkom ytterligare drygt 20 km. Så visst vet jag att det fanns många kossor i byarna och att det fanns mycket mjölk men naturligtvis räknade jag aldrig vare sig kor eller krukor men med lite enkel matematik borde det ha varit minst 220 krukor en vanlig sommardag om genomsnittskrukan var på 25 liter. Någon kvarvarande mjölkpall utefter linjen finns nog inte längre och den undre bilden har jag hittat på nätet.
Kruklangare
Sommaren 1958 fick jag kruklangarjobbet för hela sommarlovet och det ledde fram till mina första intjänade pengar och en tuff men nyttig livserfarenhet.
När jag klev på mjölbussen kl 07 på morgonen hade min mor Ruth redan varit igång flera timmar för att mjölka korna och fyllt mjölkkrukan eller ibland två krukor. Efter det såg hon till att väcka mig och ordna frukost åt mig och sedan strax innan klockan 7 tog jag våra egna krukor upp till mjölkpallen och började min arbetsdag som kruklangare. Mjukstart för mig och men helt vanlig dag för mor som började sin dag före 05.
Så här fin kärra fanns inte i Vågsäter utan vi hade en lågbyggd skottkärra helt hemsnickrad av trä som hade en betydande egenvikt. Den här bilden här visar inte mig utan det är John Erik Johansson bror Ragnar. Visst fanns det många kor på bygden men i vart fall mjölken i krukan jag tog upp till vår pall kom från den här kon eller så var kanske hennes mor men garanterat hette hon Maja.
Första mjölkpallen på morgonen kom redan vid Valle Sjöbergs efter ett par km och vi rullade fram på vänster sida av vägen där även mjölkpallarna var placerade. Ut genom bussdörren, upp med en fot ovanpå bakdäcket och sedan var det bara att svinga sig upp på flaket, gå över på andra sidan och böja sig ner över sidolemmen och lyfta upp krukorna och sedan stuva in dem längst fram på flaket. Efter Valles mjölkpall kom Anna Lindes, Palms, Hanns, John Jönssons osv. När det var fint väder blev jag oftast kvar på flaket ända upp till Viklunds, men var det regn och rusk fick jag komma in tidigare. Så fortsatte hämtning av krukor ända fram till sista mjölpallen strax efter Håsjö. När vi till slut kom fram till mejeriet Hammarstrand brukade vi väga in omkring 5 500 kg mjölk men under de fetaste sommardagarna kunde det vara strax över 6 000 kg. Någon gång blev det nödvändigt att ta in de sista krukorna i busshytten då hela flaket blivit fullt. Jag minns att vi en sådan dag även hade flera passagerare i hytten och då fick de sista krukorna hängas fram till på bussens cykelställ.
På de flesta gårdarna levererades mjölken i en till två krukor om 15, 20 eller 25 liter och dessa var det inga större problem att lyfta på, men på några storgårdar kom mjölken i 30 eller ibland 50 liters krukor och då gällde att ta i. Så här kunde det se ut på mjölkpallarna och ibland hade man en gemensam pall för flera smågårdar. För att kruklyften skulle gå bra gällde det att Tage körde så nära mjölkpallarna som möjligt och en marginal på 10 - 15 cm till flakkanten var standard. Och så var det nästan alltid - Tage var suverän på det. Fast i bland var det inte möjligt så nån gång hände det att jag fick stå med ena foten på mjölkpallen och det andra på flakkanten för att kunna lasta på krukorna. Det tog sin lilla tid att stanna och lasta alla krukor och köra hela sträckan fram till mejeriet i Hammarstrand och jag vill minnas att vi var där omkring 10 tiden. Hanteringen av krukor så här långt var ju mest att lyfta, släpa och stuva in på flaket men uttrycket "langa krukor" kom väl till pass när vi kom till mejeriet.
Tage var en suverän chaufför på mjölkbilen och många gånger var det svårt att komma till mjölkpallarna och ibland måste det backas till pallen på grund tillfälliga hinder - nån bil eller traktor med vagn skulle fram osv. I artikeln Staffans timmer här på sidan finns en berättelse hur det kunde vara att åka med Tage Mattson. Staffan, hans son blev också lastbilschaufför, (skriv in Son of his father i sökrutan på sidan).
Jämtlands Läns Mejeriförening
Det var ju bönderna själva som ägde mejeriet genom Jämtlands Läns Mejeriförening och varje gård hade sitt eget medlemsnummer som man hade märkt sina krukor med. Ofta var det målat med stora siffror och Ruth och Arnolds medlemsnummer var 16101. Efter flera veckors lastande och langande hade jag till slut lärt mig vilken mjölkpall som numren hörde till, det var ju viktigt för de tömda krukorna skulle återlämnades till rätt pall på kvällen.
När vi kommit fram till mejeriet blev det att vänta på vår tur att lasta av och när det blev dags så backade Tage upp bilens bakända helt mot mejeriets lastkaj. Baklemmen hade kopplats av och nu skulle krukorna av. Lastflakets golv och mejeriets golv spolades med vatten så att krukorna skulle kunna glida så lätt som möjligt. Jag fick plocka ut krukorna och kasa i iväg dem till flakets bakända och där stod Tage och lyfte dem över kanten och skickade sedan krukorna glidande på det våta klinkersgolvet till en tredje man som packade upp krukorna mot vågen. Allt eftersom krukorna lastades av så ökade avståndet till bakkanten och nu blev det viktigt att hålla flaket vått så krukorna kunde glida även där. Det var lite knepigt det där när man skulle kasa i väg krukorna från främre delen av flaket - hela lastflaket var ju minst 6 m långt och det tog för lång tid att bära krukorna - så nån gång hände det ju att en kruka föll och locket for av. Mycket mjölkigt blev det.
Medlemmarnas mjölk - tur och retur
Mjölken vägdes in manuellt - en man slet av locken av krukorna en efter en och lyfte upp dem och stjälpte ner mjölken i vågen och ropade ut medlemsnumret. Någonstans bakom satt en person och matade in någon typ av hålkort och mjölkens vikt stämplades in på det med dagens datum. Det var varmt och det var ett förskräckligt oväsen när tomma krukor ställdes upp på banor av rostfria rör, trycktes fram med kraft och krockade med krukan innan. Krukorna trycktes vidare mot diskmaskinen som i sin tur matades av ytterligare en person. Det rymdes 2 - 3 krukor i varje fack och allt skulle gå fort och efter ett varv i maskinens hetvatten plockades krukorna ut i andra änden och radades nu upp för lastning på flaket igen - men inte alla gick tomma i retur.
På mejeriet förädlades mjölken till olika produkter som skulle tillbaka ut i bygden. Förädlingen resulterade i standardiserad 3% mjölk, grädde, ost, smör, messmör och så kallad blåmjölk. Den kanske inte sågs som förädlad, men det var en mjölk med så låg fetthalt som 0,5%. I ganska många krukor var returtransporten just blåmjölk som användes för att ge tilläggsmat åt kornas kalvar men även smågrisar på tillväxt, ibland med förstärkt med gröpe. Krukor med innehåll skulle naturligtvis tillbaka till rätt pall och även om medlemsnumren fanns på mjölkpallarna så dög det ju inte att låta Tage köra ända fram till pallen och där läsa av och sedan hämta krukorna, utan ordningen var den att när bilen rullat fram till pallen stod jag i beredskap med krukorna i händerna - ibland ända uppe på flakkanten när väglaget var slätt och fint.
En viktig del mejeriets verksamhet var kvalitetskontrollen. Regelbundet kom kontrollanten iförd vit rock och mössa med en mugg på ett lång skaft och gick runt bland de inkommande mjölkrukorna, lyfte på locken, skopade upp en deciliter mjölk, tog temperaturen och hällde mjölken i medhavda glasflaskor för senare analys. Ren skulle mjölken vara och ordentligt fet, helst 5%. Mjölken fick inte bli för varm under resan till mejeriet så under de varma sommarmånaderna blev det nödvändigt för bönderna att kyla ner den innan krukorna ställdes ut på pallen. Kontrollanten gav extra poäng när mjölken var sval och fin.
Bilden här visar en mjölkkylare med kallvattendrift och en sån fanns på gården hemma. Det bygelformade röret sänktes ner i mjölkkrukan och sedan kopplade man på en slang med kallvatten så började apparaten snurra med vattnet cirkulerande genom röret och det gick snabbt att kyla ner en kruka. På nätet var det här den enda bild som jag kunde hitta, se Ödeshögs hembygdsförening Under 1950-talet var mjölkbönderna ganska självförsörjda, de behövde inte köpa någon mjölk över disk för egen konsumtion och från mejeriet hade vi standardmjölk i returkrukor endast till några få butiker på bygden men däremot hade vi ofta ost och smör i retur till bönderna själva och till olika butiker. Jag kommer särskilt ihåg mjölkbutiken centralt i Kälarne där Tage och jag tillsammans fick baxa in en 50 liters kruka i kyldisken. Returmjölk gick också till några skolor som till exempel i Ansjö och Håsjö by.
Linjetrafik med tillstånd
Tage bedrev linjetrafik för gods- och personbefordran och för det behövde han ha Länsstyrelsens tillstånd, ett tillstånd som årligen behövde sökas på nytt. Mjölkbilens hytt rymde 9 sittande passagerare, 5 i bakersta raden, 3 på sätet till vänster om motorhuven och 1 på klaffstolen bakom Tage. Det var sällan fullsatt i bussen så klaffstolen var mest förbehållen mig. Tage tog returgods från järnhandeln i Hammarstrand eller järnvägsstationerna i Ragunda och Kälarne i den mån det fanns utrymme. Tage hanterade också betalning av godsleveranser med så kallad efterskottsbetalning. Tages mjölklinje hade en betydande del i östra Jämtlands kommunikationer - lite på tvärs kan man säga eftersom övriga busslinjerna främst gick till eller från Östersund
Arbetsbok för minderårig
Det var först 1949 som det kom en Arbetarskyddslagstiftning värt namnet och för att jag skulle få jobba en hel sommar som minderårig krävdes mina föräldrars medgivande och att det utfärdades en arbetsbok för mig. Jag skulle också undersökas och dokumenteras av en läkare och det gjordes av doktor Bank i Ragunda. I boken finns också angivet vilka arbetsuppgifter som var tillåtna för mig som minderårig och helt klart skulle jag inte ha fått jobba som kruklangare sommaren 1957. Sommaren 1958 hade jag ännu inte fyllt 15 år men skulle göra det vid årets slut, så lite till nöds kunde jag ändå få jobba som "på en fabrik eller verkstad" och så var det ju. Kollar man på stämpeln här så ser man att det är pastorsämbetet i Stugun som slutligen stämplat och undertecknat arbetsboken. Kan tyckas konstigt med dagens ögon men det var väl under 1950-talet som kyrkan fick lämna från sig ansvar för ungarnas utbildning
 |
|
|
.