Finns det kossor i Gesundbygden? - Jämtlands Mejeriförening

Jämtlands Läns Mejeriförening

Det var ju bönderna själva som ägde mejeriet genom Jämtlands Läns Mejeriförening och varje gård hade sitt eget medlemsnummer som man hade märkt sina krukor med. Ofta var det målat med stora siffror och Ruth och Arnolds medlemsnummer var 16101. Efter flera veckors lastande och langande hade jag till slut lärt mig vilken mjölkpall som numren hörde till, det var ju viktigt för de tömda krukorna skulle återlämnades till rätt pall på kvällen. 

När vi kommit fram till mejeriet blev det att vänta på vår tur att lasta av och när det blev dags så backade Tage upp bilens bakända helt mot mejeriets lastkaj. Baklemmen hade kopplats av och nu skulle krukorna av. Lastflakets golv och mejeriets golv spolades med vatten så att krukorna skulle kunna glida så lätt som möjligt. Jag fick plocka ut krukorna och kasa i iväg dem till flakets bakända och där stod Tage och lyfte dem över kanten och skickade sedan krukorna glidande på det våta klinkersgolvet till en tredje man som packade upp krukorna mot vågen. Allt eftersom krukorna lastades av så ökade avståndet till bakkanten och nu blev det viktigt att hålla flaket vått så krukorna kunde glida även där. Det var lite knepigt det där när man skulle kasa i väg krukorna från främre delen av flaket - hela lastflaket var ju minst 6 m långt och det tog för lång tid att bära krukorna - så nån gång hände det ju att en kruka föll och locket for av. Mycket mjölkigt blev det. 

Medlemmarnas mjölk - tur och retur

Mjölken vägdes in manuellt - en man slet av locken av krukorna en efter en och lyfte upp dem och stjälpte ner mjölken i vågen och ropade ut medlemsnumret. Någonstans bakom satt en person och matade in någon typ av hålkort och mjölkens vikt stämplades in på det med dagens datum. Det var varmt och det var ett förskräckligt oväsen när tomma krukor ställdes upp på banor av rostfria rör, trycktes fram med kraft och krockade med krukan innan. Krukorna trycktes vidare mot diskmaskinen som i sin tur matades av ytterligare en person. Det rymdes 2 - 3 krukor i varje fack och allt skulle gå fort och efter ett varv i maskinens hetvatten plockades krukorna ut i andra änden och radades nu upp för lastning på flaket igen - men inte alla gick tomma i retur.

På mejeriet förädlades mjölken till olika produkter som skulle tillbaka ut i bygden. Förädlingen resulterade i standardiserad 3% mjölk, grädde, ost, smör, messmör och så kallad blåmjölk. Den kanske inte sågs som förädlad, men det var en mjölk med så låg fetthalt som 0,5%. I ganska många krukor var returtransporten just blåmjölk som användes för att ge tilläggsmat åt kornas kalvar men även smågrisar på tillväxt, ibland med förstärkt med gröpe. Krukor med innehåll skulle naturligtvis tillbaka till rätt pall och även om medlemsnumren fanns på mjölkpallarna så dög det ju inte att låta Tage köra ända fram till pallen och där läsa av och sedan hämta krukorna, utan ordningen var den att när bilen rullat fram till pallen stod jag i beredskap med krukorna i händerna - ibland ända uppe på flakkanten när väglaget var slätt och fint.

En viktig del mejeriets verksamhet var kvalitetskontrollen. Regelbundet kom kontrollanten iförd vit rock och mössa med en mugg på ett lång skaft och gick runt bland de inkommande mjölkrukorna, lyfte på locken, skopade upp en deciliter mjölk, tog temperaturen och hällde mjölken i medhavda glasflaskor för senare analys. Ren skulle mjölken vara och ordentligt fet, helst 5%. Mjölken fick inte bli för varm under resan till mejeriet så under de varma sommarmånaderna blev det nödvändigt för bönderna att kyla ner den innan krukorna ställdes ut på pallen. Kontrollanten gav extra poäng när mjölken var sval och fin.

Bilden här visar en mjölkkylare med kallvattendrift och en sån fanns på gården hemma. Det bygelformade röret sänktes ner i mjölkkrukan och sedan kopplade man på en slang med kallvatten så började apparaten snurra med vattnet cirkulerande genom röret och det gick snabbt att kyla ner en kruka. På nätet var det här den enda bild som jag kunde hitta, se Ödeshögs hembygdsförening Under 1950-talet var mjölkbönderna ganska självförsörjda, de behövde inte köpa någon mjölk över disk för egen konsumtion och från mejeriet hade vi standardmjölk i returkrukor endast till några få butiker på bygden men däremot hade vi ofta ost och smör i retur till bönderna själva och till olika butiker. Jag kommer särskilt ihåg mjölkbutiken centralt i Kälarne där Tage och jag tillsammans fick baxa in en 50 liters kruka i kyldisken. Returmjölk gick också till några skolor som till exempel i Ansjö och Håsjö by.