Många gånger har jag undrat över hur det gick till när farfar Johannes kom till Borglunda eftersom han med sina tre bröder egentligen skulle emigrera till Amerika. Någon Amerikaresa blev det aldrig men det blev ändå en lång resa till Ragunda eftersom de bodde i Lilla Edet, bara några landmil från Uddevalla på västkusten. Jo, tågen hade precist börja rulla upp till norra Sverige och järnvägen korsade Indalsälven vid Ragunda i mitten av 1880. Hur kom det sig att först Johannes och sedan de övriga bröderna satte sig på tåget till Ragunda? Med ganska stor säkerhet vet jag varför Johannes kom till bygden men hur det gick till när resplanerna ändrades så drastiskt vet jag inget om. Den här berättelsen är därmed helt påhittad men är baserad på flera faktiska omständigheter och kanske det viktigast - Johannes fullföljde verkligen det jobb han blev anlitad att göra - men oj så mycket mera det hände..
Tåget kom till Ragunda
Med järnvägen kom möjligheterna och Amerikabåtarna fanns på bara några dagars resväg och det var i april 1884 som första tåget rullade in på stationen i Ragunda. Stationshuset var redan uppfört och en stor skara människor från byarna utefter älvdalen mötte upp. Det var stort, nu skulle världen komma till dem, fast egentligen hade förebuden visat sig redan för ett år sedan då alla järnvägsrallare började invadera Ragunda. De letade efter boende, byggde baracker och ordnade mathållning med kocklag. Men nu var järnvägen verklighet, nu kunde man resa med tåget, till och från byn och det kom hela tiden nya människor, alltså andra än rallare och byggare, det kom affärsmän och äventyrar av alla sorter.
De mest driftiga bland de redan bofasta hade uppfört gästgiverier och skjutsstationer och krogar. Möjligheterna var stora och redan när det första tåget kom pågick arbetet med järnvägens vidare utbyggnad mot Bispgården. En 200 m lång tunnel byggdes och en bro över Indalsälven skulle byggas och den samlade arbetsstyrkan närmade sig 300 byggare av alla slag och naturligtvis rallarna, järnvägsbyggarna. Strax utanför byn, Moarna Näsbottnarna fanns en stor barackförläggning där de flesta kunde sova och bo när de inte byggde, dvs de som inte lyckades finna hyra i byn eller hos någon bonde. Där fanns krogar och där gick det vilt till – det var i Eländet.
Året efter tågets ankomst byggdes det nya posthuset och nu kom Ragunda allt närmare den vida världen. De följande 10 -15 åren uppfördes godsmagasin vid stationen, läkarhus, apotek, veterinärhus, tingshus, bageri, järnhandlarbod, diversehandel och framåt sekelskiftet ett ullspinneri och en kastrullfabrik. En ny väg för hästforor och kanske bilar byggdes västerut och förband Ragunda med Hammarstrand, byn vid den stora forsen. För att komma till Ragunda från byarna använde man häst och vagn. Skogsbönderna utefter älvdalen såg nya möjligheter att göra affärer och få hem varor.
Jonas Paulsson Hann
Jonas Hann var en skogsbonde av stora mått, han var den tredje generationen av nybyggare i Borglunda, en av byarna utefter södra sidan av Indalsälven, tre mil väster om Ragunda. Hans far hade varit hästjägare och efter avslutad beväringstjänst hade han träffat och gift sig med kvinnan som blev Jonas mor. På det viset hade Jonas sedan 20 år tillbaka varit skogsbonde då hans far dog och gården skiftades över till honom. Han hade varit på plats den dag tåget kom till Ragunda och sedan hade han gjort det till en vana att två gånger om året besöka samhället. Det var nu en ganska lång resa med häst och det tog en hel dag att komma fram. Han hade oftast drängen Jansson som kusk på ekipaget så Jonas kunde ändå ha det ganska bekvämt i vagnen, kanske stanna för en rast ett par gånger. I Ragunda fanns nu ett gästgiveri där Jonas brukade stanna några nätter varje gång han var där. Gästgivaren som hette Ture Norvall var alltid mycket välkomnande mot Jonas och fanns det inget ledigt rum så ordande han så det blev ledigt rum åt Jonas.
Jonas hade länge funderat på hur han skulle få största nytta av sina stora skogsmarker. Han visste att sågat virke alltid betalade sig, men den närmaste sågen fanns på Kälarne och dit var det alldeles för långt att frakta virket och sedan tillbaka med bräder och plank. Jonas var säker på att det skulle finnas stora möjligheter att sälja plank och bräder lokalt i Borglunda by, så han behövde ett sågverk. Han trodde att det skulle gå att bygga ett vattendrivet sågverk i bäcken strax öster om gårdshusen. Han hade också hört att några affärsmän i Ragunda hade liknande planer för en fors i Singsån strax söder om samhället. Kanske kunde man prata med dom om hur man bygger ett vattendrivet sågverk, tänkte han.
Jonas visste sedan tidigare att det inte bara var handelsmän och äventyrare på byn, utan där fanns ofta rättens tjänare som landsfiskaler, häradsdomare, nämdemän, häradsskrivare, advokater mm i den ständigt pågående processen mellan bönder, markägare och Storforsbolaget. Förut trodde alla att Ragundasjöns tömning bara hängde samman med skogsägarnas intresse att flotta ut timmer men nu minsann var det många som i stället såg värdet i bördiga sjöbottnar som odlingsmark och det var många som ville ha sin del – befogat eller inte. Striderna om rätten till de frilagda markerna efter Ragundasjöns uttömning för snart 100 år sedan hade nu pågått i snart 20 år, det var mer än 1 000 ha bördiga sjöbottnar som skulle finna sina rätta ägare, så vem vet vem man får träffa, tänkte Jonas.
Med hästvagn förbi Hammarforsen till Ragunda
Jonas satt tryggt tillsammans med sina två barn på skrindans åksäte bakom kusken Jansson. Det var strax före midsommar 1888 och den här gången hade han låtit sina två barn Anna Greta och Elias följa med på resan. Anna Greta hade just fyllt 18 år och hade blivit myndig. Hon hade flera gånger frågat om hon fick följa med den här gången och nu hade Jonas inget emot det, han tyckte egentligen att det skulle bli trevligt med lite sällskap och bara för syskonsämjans skulle lät han också Elias följa med. Han räknad helt klart med att det skulle finnas rum på gästgiveriet för dem alla, Ture hade alltid ordnat med sånt.
De hade gett sig av tidigt från Borglunda och solen stod nu som högst på dagen och de närmade sig Hammarstrand. Bruset från den stora forsen hördes långt innan de kom fram. Jonas berättade för barnen att forsen bildades för bara 90 år sedan och där vi nu åker fram var det sjö tidigare. Hur kan det vara så, undrade Anna Greta. Så försökte Jonas berätta hur han hört om en man, Huss som arbetat åt skogsbolaget i Sundsvall med att tämja Storforsen så att man skulle kunna flotta timret till kusten och haven. Hur det än gick till, sade Jonas, så kunde han det, Storforsen är borta och nu går det att flotta timmer som tänkt. Men inte kunde man tro att hela sjön skulle försvinna. Jonas hade inte lätt med att förklara allt. Tiden gick, skrindan rullade på och nu var de framme i Ragunda. Nu ser du till att stalla upp hästen, sade han till Jansson, sedan får du ledigt några dagar, vi blir här på hotellet i minst två nätter. Hör av dig i övermorgon!
Nu kom verkligen tåget
Efter frukost dagen därpå tog han med sig barnen runt byn, de tittade på affärerna, de köpte bröd på det nyöppnade bageriet och de kom upp till järnvägsstationen just när tåget var på väg in. Det bolmade och rök och gnisslade om bromsarna när tåget stannade och barnen tittade storögda. Flera passagerare steg av och från godsvagnarna lastade man av diverse lådor och annat. En stor säck med post och tidningar lämpades av. Det här har jag väntat på, här kommer tidningar från Sverige och världen och nu får vi veta vad som händer, jag köper mig några tidningar och sätter mig på Gästis och läser. Nu får ni ta hand om er själva ett tag, sade han till Anna Greta och Elias. Jonas intog en god måltid mitt på dagen, även den här gången lax, gravad med dillstuvad potatis till vilken han druckit en välsmakande pilsner och hade nu fått in kaffe och ett litet glas konjak. Allt smakade väl och nu började han gå igenom tidningarna han köpt.
Snart hade han fastnat för Göteborgs Handels och Sjöfarts tidningar. Det stod mycket om Amerikafararna, hur de samlades i Göteborg i väntan på att båtarna skulle angöra och ta emot passagerna. Han tänkte på Ytterberg. En av drängfolket som hade arbetat på Borglundagården tills förra året då han packade sin kappsäck och anträdde den långa resan. Undrar hur det känns, tänkte Jonas, först ordna skjuts till Kälarne och där kliva på tåget, resa i två dygn och sedan kliva av i Göteborg och där vänta på båten. Sedan, en sjöresa med oviss utgång på en månad eller mera. Visst, det var flera som hade gett sig iväg från Borglunda, nån hade skrivit hem och skickat biljetter så hustru och barn skulle kunna komma efter, men flera hade kommit tillbaka helt utblottade och bodde nu på fattigstugan.
Livet är hårt, det är svårt att få till ett drägligt liv – säger jag det, jag som har så mycket skog, tänker Jonas. Jag kan gå en hel dag från Hundtjärnåsen i öster fram till Borglunda och sedan en halv dag för att komma ner till Gesunden – allt det är mitt, hade jag ett sågverk skulle möjligheterna bli så mycket bättre tänkte han och läste vidare. Efter en stund lade han från sig tidningen och såg sig omkring, vid ett större bord i närheten satt flera uppklädda män och samtalade. Tydligen var det folk från tinget, han tyckte sig känna igen några av nämndemännen och av samtalet kunde han höra att det var rättegången om sjöbottnarna som det gällde – igen! Det var inte bara bönderna nedströms Hammarforsen som fått mera mark, även de ovanför hade helt tvärt berikats med mer mark när Ragundasjön tömdes och nu skulle det bestämmas vem som ägde marken. Ja-ja, de kan hållas, tänkte Jonas och återupptog läsandet.
Kan det vara värt så mycket?
Plötsligt föll hans blick på en artikel om ett stort fastighetsköp på västkusten. Det var Munkedals Ab bolag som hade köpt en skogsfastighet på närmare 2 000 ha. Jonas var naturligtvis intresserad av köpeskillingen eftersom fastigheten bara var lite större än hans egen. Bolaget hade betalat 250 000 kr! Det visade sig att säljaren var ett dödsbo efter en verklig entreprenörsfamilj, Carl Zimson-Koch och familjen hade varit mycket engagerad i ett stort sjösänkningsföretag i Dalsland. Det var Hästefjordens sjösänkning och de hade hållit på i över 20 år och i början av 1880-talet hade företaget burit frukt och man hade bärgat stora skördar några år. Men snart hade kostnaderna för underhåll av dammar och kanaler blivit oöverstigliga, vattnet trängde genom vallarna och den ekonomiska katastrofen var snart ett faktum. Det blev mer än vad Carl Zimson-Koch mäktade med, han avled 1886. Bolaget som köpte fastigheten var främst intresserad av skogen till sitt nya pappersbruk i Munkedal, så tillhörande jordbruk, ekonomibyggnader, tegelbruk och ett vattendrivet sågverk blev utarrenderat till en lokal familj på trakten. Jonas läste med stort intresse och tänkte, den sågen skulle man ha.
Precist som här - fast tvärt om
Så märkvärdigt, tänkte han, så mycket där som var som här. Där sänkte man en stor sjö för att få fram odlingsmark, här sänkte man en stor sjö för att kunna flotta timmer. Man lyckades med det, fick dessutom odlingsmark på köpet, men både där och här tvistar man nu om ägandet till marken och kostnaderna för att underhålla den, familjen Koch som den drivande kraften stupar på affären, den som köper hans mark vill åt skogen och flottningsleden för att göra papper. Där finns nu en såg men inte någon skog att såga i den. Här i Borglunda finns skog men inget sågverk. Minsann, mycket märkligt och mycket intressant! Jonas beställde in en ny konjak och lät tankarna flyta i väg. Han hade också fascinerats av alla som hade klivit av tåget, en del kom finklädda, kanske direkt från storstäderna söderut och andra kom i mycket torftiga och trasiga kläder. Kanske skulle man ta reda på vad en resa tur och retur Göteborg skulle kosta.
Dagen därpå kom Jansson från stallet med skrindan och de styrde åter färden mot Borglunda. Anna-Greta och Elias var mycket uppspelta, de pratade i mun på varandra och frågade om allt möjligt de hade fått se. Jonas satt mest tyst för tanken på att göra en resa till Göteborg för att försöka finna någon som kunde hjälpa till att bygga sågverket hade nu tagit fast form. Han tänkte på hur det var med familjen hemma på gården. Den förestående höbärgningen måste avklaras, han måste besöka banken och kom slutligen fram till att han skulle kunna ge sig iväg om en månad.
Tågresan
Jonas hade klivit på tåget i Kälarne redan på förmiddagen. Han hade gått fram och tillbaka på tåget och förundrats, vad fort det gick och inte skumpade det som hästskrindan, det var bekvämt och efter några timmar hade det blivit kväll den första dagen. Tåget hade just lämnat bangården vid Krylbo. Han kröp upp i stolen och drog en filt över sig och försökte sova. Ett helt dygn till, tänkte han, framme i Göteborg först vid sjutiden och så började han planera för hur han skulle ta sig fram till Uddevalla. Han hade skrivit till direktören på Munkedal för att få hjälp att komma i kontakt med arrendatorn på Wågsäter och hade fått reda på hur han skulle ta sig dit, vilka tågbyten och var det fanns skjutsstationer. Spännande tänkte Jonas och slöt ögonen och somnade.
Tågbyte till Uddevalla, Tågbyte till Uddevalla, ropade konduktören och Jonas vaknade till och såg sig yrvaket omkring. Redan i Göteborg, undrade han och såg ut genom fönstret. Kan inte vara möjligt, han såg inget av staden. Herrljunga nästa och byte till Uddevalla, ropade konduktören igen. Visst ja, vi kommer ju inte till Göteborg, sade Jonas högt och började samla ihop sin packning och klev av tåget på Herrljunga där tåget till Uddevalla väntade med rykande skorsten och väsande av ånga. Snart var han ombord igen och några timmar sedan var han framme i Uddevalla. Efter en hotellövernattning och nästan en hel dags resa nådde han så fram till Wågsäter och där möttes han av arrendatorn Löfvner. Besöket blev mycket intressant och lärorikt och Jonas fick en grundlig visning av sågverket, fick veta hur många man som behövdes för att hålla det i drift, om hur stort vattenflödet måste vara. En mindre post med virke hade nyligen sågats för gårdens behov men nu var all verksamhet avslutad. Sågbacken var avstädad och gubbarna hade just gett sig iväg. Bättre tur kunde man ju haft tänkte Jonas dystert men blev genast på gott humör igen när Löfvner sade att nu skulle det ändå bjudas på mat samtidigt som han presenterade sin familj och slutligen pigan som hette Elin Jonasdotter! Huset på Wågsäter var en rejäl byggnad med mycken snickarglädje kring fönster och dörrar. Ett sånt hus skulle man kunna bygga sig, om man hade ett sågverk och en skicklig snickare. Mätt och belåten somnade Jonas mellan vita fina lakan på Wågsäter i Munkedal.
Adolf Jakobsson
Nu var det sommaren 1899 och Adolf hade till slut lyckats komma på tåget norrut upptill Ragunda. Han hade åkt med olika hästskjutsar från Vesten till Vänersborg via Trollhättan. Tågresan skulle först gå till Herrljunga och där skulle han byta till tåget norrut. Spåret han rullade på var alldeles nyligen omlagt till bredspår så det rullade på lungt och fint, det var bara den stickande kolröken som var lite irriterande.
Han satt och tänkte på brevet från brodern Johannes som inte hade varit nådigt. Nu måste du komma upp och ta ansvar för dina barn, hade han sagt. Johannes hade fått besök av Brita under påsken som berättat att hon blivit med barn igen och att du är far till det. Så hade han skärpt tonen ytterligare: ”Brita berättade att det är du som far även till hennes första barn som passande nog fått namnen Adolf Bruno. Jag hade inte trott på de där förut men nu när hon berättade för mig, hur ni träffades förut när du var här upp och hjälpte mig bygga Wågsäter och nu sist, när du i höstas var upp och hjälpte till med huset. Då var det ju också lite fest innan du åkte iväg och då blev det väl ett tillfälle som du inte kunde motstå. Vad är du för en bock?” Så hade han gått på och Adolf hade till slut förstått att han inte någonsin skulle kunna komma tillbaka till Wågsäter om han inte ordnade för barnen som blivit till, för Johannes hade helt rätt på den punkten, han var far till Bruno som föddes 1897 och nu väntade en unge till vad det nu blir.
Adolf hade suttit försjunken i sina tankar en bra stund och helt plötsligt kom konduktören och ropade ut Svenljunga nästa och då var det dags att byta tåg. Han hade med spänning sett fram emot det för nu skulle han resa med de nyinsatta snabbtåget, ett skinande nytt ånglok från NOHAB i Trollhättan. Topphastigheten var visst 90 km/timmen och han visste sedan tidigare att spåret norrut genom Västergötland var rakt och fint och då skulle det gå undan. När han stigit på och tåget fått upp farten satt han en lång stund och bara stirrade på landskapet som rusade förbi utanför fönstret och kom att tänka på de gamla tåget som Johannes åkte med första gången. Det var bara i det bästa utförslöporna som det förmådde komma upp i 60 km och större delen av den resan gick det betydligt saktare. Adolf var lite avundsjuk på sin bror för det hade ju gått så bra för han. Vilken resa och vilka slumpartade händelser som spelat in första gången de träffade Jonas Paulsson Hann från Borglunda. Det var flera händelser som liksom hakade i varandra.
Han drog sig till minnes hur de redan sommaren 1887 hade fått arbete hos Karl Simzon Koch på Wågsäter i Munkedal med det gamla sågverket. Sågverket drevs av vattenhjulet i den strida forsen vid sidan om den branta vägen upp till gården och det hade funnits där i många år. Kraften användes både för att driva smideshammare, kvarnar och sågverk. De sista åren hade bara sågverket varit i gång men både den gamla dammen och vattenhjulet var i dåligt skick och reparationsarbetet hade utförts av Johannes och Adolf. Adolf hade tyckt om det arbete, det behövdes passbitar både här och där i det gamla vattenhjulet, lagerbockar skulle fästas mot det stora stenarna och där fick han utlopp för sin fantasi. De hade också försökt laga den gamla dammen av sten och då hade det varit flera gubbar där som med slägga och mejsel hade passat till de stora stenblocken och lagt dem plats. Ett tungt och farligt arbete och det var också lätt att skada sig illa minns Adolf.
Förman på sågverket
Egentligen var både Adolf och Johannes duktiga snickare men Johannes var ju äldre och han ville hela tiden vara förman. Han hade ju varit på Backamo som beväring i hela fem omgångar och verkligen lagt sig till med militärfasoner. Under sista mötet hade det pågått stora byggnationer som en del av beväringarna blivit kommenderade till och kommendera hade nu Johannes vant sig vid - så inte var det så nådigt att vara lillebror till Johannes. Men sommaren 1888 hade det varit annorlunda på Wågsäter, för hösten innan hade Karl Koch avlidit och nu var det ett bolag från Munkedal som hade köpt den stora gården av sterbhuset och ingen visste riktigt vilka planer de hade. Jodå, vi fick arbete på sågen även denna sommar och till en början hade det varit ungefär som förra året men så till midsommar fick i alla besked att nu var det slut på arbetet. Adolf minns att det var Munkedalsbolaget som hade styckat av gårdshusen med åkermarken, lagerbyggnader och sågverket. Skogsbolaget skulle flotta ner timret till Munkedal och hade ingen användning för sågverket i Wågsäter och nu var det nya arrendatorn Lövfner som styrde på gården. Han var en arrendebonde som inte kunde något om sågverk och så blev det jag och Johannes och ett par gubbar till som fick uppdraget att såga upp timret som var kvar och städa upp efter sågningen. Johannes blev förman och det hade han inget emot och efter några veckor till så blev vi klara med sågningen och vi skulle få ut våra löner. Ovan som Löfvner var med daglönearbetare hade han inte fyllt på kassaskåpet ordentligt så inte fick vi ut några pengar.
- Kom tillbaka i augusti sade han så ska ni få era pengar hade Löfvner sagt.
Adolf minns hur Johannes gick fram till Lövfner och blängde på han med svarta ögon och sade: Det är allt bäst att du skriver under på det. Sedan tog han ett riktigt björngrepp om Lövfners hand och jag såg hur han bleknade och nickade. Han skrev på och det räckte med det för vi fick våra pengar när vi kom tillbaka och vi fick också goda skriftliga vitsord. Adolf drog en djup suck och log åt minnet och somnade i det monotona dunket när tåget rullade över rälsskarvarna. Det var först vid Hallsberg som han vaknade.
I Hallsberg bytte han tåg och helt plötsligt rullade tåget iväg samma väg som det kommit. Vad händer nu - tänkte han men så kom han ihåg, när man ska vidare norrut från Hallsberg rullar tåget ut åt samma håll som man kom från, märkligt! Det här tåget var minsann inget snabbtåget och det var många timmar kvar innan han skulle vara framme i Kälarne. Han kontrollerade sina biljetter och insåg att han skulle byta tåg ännu en gång i Ånge. Han försökte göra det bekvämt för sig ett hörn för att sova en stund och några timmar senare vaknade han när tåget rullade in på Krylbo station. Inget byte här men däremot väntan på ett annat tåg. Trist tyckte han för just nu satt han och ångrade den här resan och tänkte på att det nog kunde varit helt annorlunda om vi hade gett oss iväg till Amerika 1887 - jag, Johannes och Anders.
För när de hade fått sina lönepengar av Löfvner var de verkligen upprymda, de hade redan tidigare tagit reda på vad Amerikabiljetterna skulle kosta och nu räknade de sina pengar och insåg att de skulle räcka. Johannes visste att även brodern Anders hade kunnat sparat lite pengar och kanske skulle det räcka om de lade ihop sina slantar. Till en av drängarna som var kvar där hemma på Vesten hade det kommit Amerikabrev som berättade om goda tider och fantastiska möjligheter. Visst hade de låtit lockande och nu när de var på väg hem med pengar på fickan var de inställda på att resa. Helt klart skulle det inte bli något mer arbete på Wågsäter. Vi reser sade Johannes.
Ändrade planer
Någon Amerikaresa blev det ändå inte för när de hade varit hemma på Vesten några veckor hade en välklädd herre kommit till Vesten med hästskjutsen från Trollhättan och berättat att han sökte efter Johannes. Det var en helt främmande herre som kommit långväga från, det framgick snart när han kommit in i torpstugan och förklarat sitt ärende. Han hette Jonas Paulsson Hann och kom närmast från Wågsäter där han hade träffat Löfvner och så fortsatte han.
- Jag ville se hur ett vattendrivet sågverk är konstruerat, om det är svårt att bygga, hur mycket vatten det kan behövas för driva verket. Löfvner var nu inte den bästa att berätta om det, han är ju en driven arrendebonde men någon sågverkspatron är han inte. Men så berättade han om dig, att du Johannes nog skulle vara en rätte för det, han till och med visade kopia på vitsorden han givit dig Johannes. Så nu kanske du kan berätta för mig så kanske jag ger dig uppdrag att bygga ett sågverk. Så hade det låtit när Jonas Hann kom till Vesten och snart var de i djupt samspråk om hur ett vattendrivet sågverk skulle kunna byggas.
- Men var kommer du ifrån då, frågade Johannes
- Jag kommer från Borglunda i Jämtland där det finns hur mycket storskog som helst.
- Det var långt bort det också, fast lite närmare än till Amerika och vi är på väg dit nu. Men, vad hade du tänkt betala då?
Så hade de resonerat vidare och det hela slutade med att Jonas hade städslat en byggmästare för sitt sågverk. Så gick det till när Johannes vände kosan mot Jämtland i stället för Amerika och lite molokna blev allt Anders och jag. Johannes var ju vår storebror som hittat en egen utkomst som nu lämnat oss åt vårt eget öde..
Johannes och Adolf
Fast så illa blev det inte för redan året därpå, 1890 fick jag brev från Johannes där han sade att nu måste du sätta dig på tåget och komma upp och hjälpa till att bygga. Vi håller på med dammen till sågverket nu och då är det en massa finlir med vattenhjulet, sånt som du är bäst på. Så blev det och större delen av året var jag i Boglunda och tillsammans med Johannes byggde vi sågen som blev klar för att användas vid nästa vårflod. Men redan under sommaren började det synas vad Johannes och Anna-Greta hade haft för sig i sänghalmen, hon var med barn. Johannes berättade för mig om deras tankar om att gifta sig och hur omöjligt det verkade. Hur ska det gå till hade jag undrat, du har ju inget att komma med.
- Jo, så är det och Jonas är inte nådig på mig nu. Men till slut hade de ändå kommit överens och i mitten på december 1890 gav Jonas Paulsson Hann sitt samtycke till giftermålet vid den officiella lysningen i Stuguns kyrka. Bröllopet gick sedan av stapeln under julhelgen.
Adolf rycktes tillbaka till verkligheten av konduktörens utrop: "Kälarne nästa" . "Nu är det jag som ska tillbaka hit för att hand om följderna av mina älskogsnätter med Brita och här blir det varken guld eller gröna skogar" tänkte han när han klev av på perrongen. Där stod Johannes dräng och väntade på honom och snart satt de på hästskrindan och rullade fram genom skogarna till Wågsäter.
Nästa gång träffar vi också Brita, BGJ