Mina tidigare berättelser om Vågsäter vid Gesunden har mest handlat om min farfar och just inget alls om Ruth och Arnold som var mina föräldrar. Nu får du byta perspektiv - säger ett av mina barnbarn, du måste berätta mer om din mor! Okej, jag försöker..
När mina föräldrar Ruth och Arnold gifte sig sommaren 1933 hade Ruth redan flickan Sonja som då var 5 år. Arnold hade redan 1923 ärvt en hyfsad bit mark vid Gesunden och haft den i tio år utan att ha gjort något med den. Jag vet egentligen väldigt lite om vad far gjorde under de tio åren men jag vet mycket mera om vad mor gjorde då jag redan efter att mor avlidit fick en massa olika dokument och anteckningar som hon gjort under åren.
Både far och mor gick sex år i folkskolan i Höglunda. De fick börja först när de fyllt 9 och fick sina avgångsbetyg redan vid 15 år ålder. Både far och mors betygsböcker finns kvar och jag måste säga att de hade bra betyg. Mor hade "Med nöje godkänd" i alla ämnen med undantag för välskrivning och modersmålet där hon hade "Med beröm godkänd". Far hade samma goda betyg i alla ämnen men med den extra knorren "Med beröm godkänd" på betygen i räkning och geometri. Skulle vi drista oss att räkna poäng så skulle de hamnat på samma slutpoäng och olikheterna skulle vi idag kalla för typiskt könsbundna! De var inte bara så att de gick "i" skolan utan de gick också "till" skolan och hur det var ordnat med skolgången har mor berättat om.
Mor flyttade till en egen lägenhet i Stugun ett par år efter att far avlidit och hon var mor mycket aktiv i PRO:s studiecirkelverksamhet och kanske som följd därav började hon att skriva ner lite små berättelser från sin uppväxttid. Hon har alltid haft vanan att göra små anteckningar i almanackor och olika kalendrar men nu blev det flera längre berättelser - hon fick till slut tid och lust att använda sin skrivkunnighet. De berättelser som nu följer är hennes egna:
Jag är född 1908 i Vågsäter och började skolan 1916.
Jag ska försöka skriva litet om hur det gick till att komma till skolan, som låg i Höglunda, nästan en mil hemifrån. På måndag fick jag gå hela den långa vägen, med början kl 7 på morgon. Under veckodagarna bodde jag hos en familj i Borglunda nästan mitt på sträckan, så då blev det ju "bara" halva vägen att gå varje dag, men på lördagar fortsatte den långa vägen till Vågsäter, efter skolans slut. Från Borglunda var väl vi 5 - 6 flickor och 2 - 3 pojkar som traskade iväg till skolan. Ibland i sällskap hela klungan, ibland skingrade. På den tiden fanns inga bilar. Vägen var ju bara till för hästfordon. Det var inte många sådana heller, men nån gång hände det väl att det kom någon som vi fick hänga på å åka någon bit. Snöröjning minns jag väldigt lite av, men det måste väl i alla fall vara någon, som körde en plog någon gång, för vi kom ju fram. På morron när vi kom till skolan fick vi ställa oss på led ute i "avklädningsrummet", och gå i ordning till våra bänkar, stå vid bänkarna under psalmsång och morronbön. Sedan fick vi sätta oss, ta fram katekes och biblisk historia. Förhör i hemläxa. Stå upp och svara på frågor och läsa utantill (särskilt psalmerna). Vår lärarinna Märtha Jonsson var sträng, skicklig, plikttrogen och mycket "gudfruktig". Hon var mycket noga med att vi skulle lära oss svenska språket i tal och skrift. Jag tror hon skulle gråta, om hon kunde läsa det här jag skrivit. Hon blev ledsen när vi inte var bra. Det finns mycket att orda om, från den tiden, men det är nog ganska obegripligt för dagens skolbarn, så jag vill nog förflytta mig till tiden då våra barn började skolan. 1942 och 1943.
Men innan vi kommer till den tiden ska jag berätta hur det var när mormor Karin och hennes far kom till Vågsäter. Den resan började bara på andra sidan sjön Gesunden, i Strömsnäs 1896. Per Mattson Forsberg var min mormors far och hade just avslutat ett 25 år långt uppdrag som indelt soldat åt bönderna på Strömsnäs och nu måste han se sig om efter ny plats att bo och föda sin familj på, för några pensionsförmåner existerade inte på den tiden. Vid den tiden hade farfar Johannes just börjat sin karriär i Vågsäter och skulle bryta mark och bygga stora hus och behovet av arbetsfolk var stort. Någon anställning i dagens mening var det dock aldrig fråga om för Per Mattson Forsberg utan det blev ett torparkontrakt direkt med Johannes Jakobsson, ett kontrakt med mycket möda och slit och just inga pengar in.
Det var inte heller så att det stod ett hus där och väntade på Per Mattson. I kontraktet hade en bit mark beskrivits och vad han fick göra: Här får du röja upp en bit mark att odla på och sätta upp ett hus. Där skulle familjen bosätta sig och platsen går att återfinna än idag fast det som nu finns kvar är snarare ett mindre redskapsskjul. Om man från officiella adressen Vågsäter 142 förflyttar sig över landsvägen ner mot sjön i ca 150 m, en aning åt höger så finner man stället. Hur betalningen för kontraktet med "storbonn" skulle ske ska mor Ruth få berätta med egna ord:
Parallellt med att vi läser den här cirkeln, Möten med framtiden ska jag försöka skriva ner hur vi egentligen levde. Jag har aldrig berättat för Er om min barndom. Min mor "Kari" fick ju oss barn utan att vara gift. Det har vi fått leva med, man väljer ju inte sina föräldrar. Morfar var ju torpare åt Johannes Jacobsson alltså eran farfar. Morfar arbetade upp torpet med spett och spade och handkraft. Morfar hette Per och mormor hette Marta Forsberg. Att vara torpare betydde att man fick göra dagsverken på bondens gård, både manliga och kvinnliga. Jag tror det skulle vara 60 dags- verken om år för att få arbeta upp torpet och ta byggnadsvirke till små hus och lada och ladugård. Dagsverkena var väl mest på åkern under slåtter och skördetider samt att arbeta upp mera jord, stänga hage och sådant. På vintern arbetade morfar i skogen med kolvedshuggning å kolning. Det var väl ett betalt arbete. Hur dåligt det var minns inte jag. Han var också någon sorts rotesoldat, så han gjorde möten på Frösö läger. Nog om detta så länge. Kvinnorna skulle också vara med och göra dagsverken. Det var ju i slåttern, förståss klädtvätt, ladugårdssyslor. Det fanns ju givetvis pigor och drängar (hos bonn), men det är alltid olika tider på ett jordbruk då det är mera arbetsamt och då fanns det torpare och torparebarn att tillgå.
Sen mormor blev äldre och sjuk fick ju mor Kari ta vid. Hon var ju yngst av sina syskon, så hon blev ju kvar, när dom andra flyttat ut. Jag minns hur hon fick slita. Till exempel: somrarna dom var hos bonden och hjälpte till med höslåtter och grönfodersbärgning. Jag skulle ju se efter dom yngre syskonen. Ibland vart det ju åskväder, jag var rädd för åskan så jag brukade krypa ner i en säng tillsammans med de mindre barnen och vi somnade. Det var så mörkt och tråkigt. Minns även, när dom bärgade blandsäd och grönfoder, brukade mamma ta med sig ärtskidor i förklädet åt oss, det var kalas. Har svårt att minnas hur gammal jag var, men det var ju sommarminnen så jag kan ju ha börjat skolan också. Ett annat minne från en vinter det var kallt. Vi fick inte just gå in i ladugården för att inte släppa in kylan dit. Men en dag blev mamma ute länge tyckte jag så jag sprang dit, och då stod mor där och lade en gammal utsliten skinnfäll på en ko, och så hade hon spikat gamla mattor på väggarna mot korna. Den synen har kommit för mig många gånger. Vad tänkte mor på då? Hon såg bekymrad ut. Skulle kon kalva? Var hon rädd att det skulle bli något fel så vi skulle mista mjölken som var väl vårt levebröd. Lagårn var ju gammal och liten och nersliten men det fanns ju i alla fall ett par kor och några får där, och det gav ju mat ock ull till strumpor. Men arbetet med allt det där det var mammas.
Av betydelse för vad som händer i början av 1920-talet är ju arvskiftet som Johannes och Anna-Greta genomförde under 1923 och som tillkom främst på begäran av Ingemar Sjöberg som tillsammans med äldsta dottern Elin vill sätta sitt eget bo. Jakobssons barn blev skogsförmögna och Johannes drar sig tillbaka till sitt "föderå" och blir möbelsnickare medans Anna-Greta kontrollerar de ekonomiska transaktionerna som följde av bodelningen. Nu var det Ingemar och Elin som bestämde i Vågsäter och även de hade stora ambitioner om att skapa ett gott liv. Drängar och pigor behövdes. Vad Arnold gjorde innan han stagade sig med Ruth 1933 vet jag just inget om. Vad Ruth gjorde vet jag däremot, för hon berättade att genast efter avslutad skolgång 1922 så blev hon satt att göra pigjobben hos Johannes och senare åt Ingemar och Elin. Redan 1924 blev Ruth skickad till Östersund och fick jobb som piga hos bagaren Bergström i Lungvik, men bara något år senare drog hon vidare längre västerut och fick jobb på Storlien Högfjällshotell. Det var nog mormor Karin som såg till att det blev så, hon trodde att det skulle bli bättre för Ruth.
Den vägen .. avser den landsväg som nu går utefter södra sidan av Gesunden och mor berättar om hur hon vid 18 års ålder flyttar till Östersund för att bli piga åt bagare Bergström i Lungvik: Den hade inte blivit färdig förrän under hösten (1923). Jag minns att jag fick åka båt över sjön, där var det bilväg och jag åkte med Paul Hann som hade busstrafik till Östersund. Väl kommen till stan blev jag placerad på Gamla gestgivaregården. Där satt jag och väntade tills brödskjutsen från Bergströms bageri i Lungvik hämtade mig, för det var ju där jag skulle bli piga. Vi var två pigor där, en som var lite äldre som skulle sköta "lagård" och större sysslor. Jag skulle hjälpa till i hushållet, för fru B var inte så frisk då, och så hade jag brödräkningen, så fick jag springa med brödkorgar till närbutikerna och mycket mera.
Efter kanske två år så flyttade mor till Storlien för att arbeta som kallskänka på Storliens högfjällshotell och där fick hon ju lära sig matlagning 
på alla möjliga vis och hon fick naturligtvis lära känna flera nya vänner och arbetskamrater. Från den tiden finns det några fotografier, bilden här närmast är troligen tagen just i Storlien, sommartid, ledig från arbete när beläggningen var liten på hotellet, ett tillfälle när hon kunde klä upp sig och känna sig lite fin. Bilderna till höger är från arbetet i köket men också från andra tillfälliga ledigheter. Järnvägen till Storlien och Trondheim blev klar 1882 och i samband med detta så byggdes Storlien Högfjällshotell. På den tiden var det främst svenska kungligheterna som roade sig på hotellet och auran av kungligt hotell höll i sig en bit inpå 1900-talet och så var det nog när mor arbetade där. Här några bilder från både arbete och ledig tid.
Ruths tid i Storlien avslutades i slutet av 1928 då hon råkade ut för det som så många flickor gör - hon blev med barn utan att vara gift! Det var förskräckligt men inte alls ovanligt och vår äldsta syster Sonja föds i december. Mor hade då inte något annat val än att återvända till torpet i Vågsäter.
Torpet i Vågsäter var säkert inte i något bättre skick än tidigare. Där bodde fortfarande Per-Massa nu 83 år gammal och det var mormor Karin som nu var 46 år gammal som tog hand om honom och dessutom, de egna barnen som fortfarande var hemma - Emma 15 år, Ivar 12 år och Svea 10 år. Så kom Ruth med lilla Sonja! Men allt var inte som förr då "storbonn" nu hade avlidit under året och jag anar att farmor Anna-Gretas hand fanns med som en god kraft i bakgrunden även om det var Ingemar och Elin som styrde i Vågsäter.
Men det var inte lätt för mormor och många har undrat hur det kom sig att mormor Karin blev mor till fem barn utan ha varit gift - en föga hedervärd situation tyckte många. 
Jag tror svaret är att finna i hur det var när hennes första barn Arthur föddes i februari 1901. När barnet skulle döpas så antecknar pastor Axel Nilsson i Stuguns församlings dopbok, i fältet för barnets föräldrar: "Fader överstruket, Moder: Katarina Forsberg, torpardotter i Borglunda, som hos mig vägrat att få detta barn antecknat som sitt den 9/6 1901" Det här upptäckte jag alldeles nyligen när jag tittade i dopboken över nätet. Det är en brutal anteckning och jag tror att Karin med den ville säga att det här barnet har tillkommit mot hennes vilja. Och det kan väl vara en förklaring till varför mormor Karins vandel blev förstörd. Här finns också förklaringen till varför det alltid drog en mörk skugga över min mors ansikte när jag frågade om vem som var hennes eller hennes syskons far. Utan att spekulera något om vem som skulle vara far till Arthur kan vi konstatera att Karin tog hand om Arthur på det bästa sätt hon kunde, men också att Arthur tillsammans med brodern Ivar byggde ett sk Per-Albintorp åt Karin i mitten av 1930-talet. Då hade även Per-Massa avlidit, 89 år gammal och Katarina Forsberg fick egen lagfart på det nya torpet.
Ruth berättar, troligen från tiden när hon hade kommit tillbaka till Vågsäter: "Om denna koskälla kunde tala... Nu när jag äntligen tar och skriver detta är det trettondag jul 1983. Vi har haft en otroligt fin förjulsvinter och idag töar det. Jag sitter i min pensionärslägenhet i Stugun och har det så bra. Helt ofattbart om man utgår från den tid då den här "koskällan" började sitt jobb. Jag minns den först från den tid då den slutade sin funktion åt morfars (PerMattson) kor. Lilja hette "skällkon", hon var helvit med lite gråsvart på öronen. Duktig på att mjölka men lite argsint. Mamma Kari skötte ju kossorna då. Tack vare dom behövde inte Karis barn svälta, som jag minns det. Det blev kanske annorlunda senare. Det var omkring 1920-21 talet som morfar "sålde" tillbaka torpet till Jacobsson. Men dessförinnan hade Lilja tappat "skällan" en dag då våra kor fick vara tillsammans med Jacobssons kor i deras beteshägn. Här fortsätter berättelsen efter att Ruth och Arnold hade gift sig:
Ruth fortsätter: Det märkliga hände att Ingemar Sjöberg, som blev Jacobssons måg, hittade "skällan". Så gick tiden och 1934 gifte Arnold o jag oss. 1936 byggde vi ladugård och började arbeta upp jorden. Den första kon vi hade fick vi låna av Ingemar o Elin 1 år. När det blev sommar och korna skulle ut fick jag den gamla skällan, jag kände genast igen den "kackliga" klangen. Sedan hängde den med våra kor, 
som med åren blev fler och fler och den odlade jorden ökade till fem hektar. Korna varierade mellan 4-5 mjölkkor och 3-4 ungdjur och kalvar. Det mesta vi hade var tillsammans 10 djur, då hade en ko fått tvillingar. Ungdjuren såldes undan för undan, slanten var god att finna fast den var liten. 1967 slutade vi med jordbruket. Det blev i alla fall en period på 31 år. Sista "skällkon" hette Maja"
.
Det är "bryggstugan" som Ruth står framför med barnen Sonja, Rudolf, Annie och här levde även jag mina fem första levnadsår - fast när bilden togs fanns jag inte till. Bilden är från kanske 1940 och sedan följde krigsåren under tidiga 1940-talet med de beryktat kalla vintrarna. I huset fanns endast ett kök med en vedeldad spis och ett sovrum på andra sidan murstocken och naturligtvis var det mycket svårt att ordna drägliga förhållande där. Under 1948 flyttade familjen in i det nybyggda egna större och modernare huset. Hur mor hade det där med den växande familjen har jag redan skrivit om i berättelsen om "kossorna på byn" här bredvid. Men den tål att upprepas i anslutning till bilden här ovan. "När jag klev på mjölbussen kl 07 på morgonen hade min mor Ruth redan varit igång flera timmar för att mjölka korna och fyllt mjölkkrukan eller ibland två krukor, mockat under korna och lagt ut nytt hö åt dem. Efter det kom hon in igen och väckte mig och ordnade frukost åt mig och syskonen och sedan, strax innan klockan 7 tog jag våra egna krukor upp till mjölkpallen och började min arbetsdag som kruklangare. Mjukstart för mig och men helt vanlig dag för mor som började sin dag före 05."
Kan inte sluta berättelsen om Ruth utan att visa vilket jobb hon kunde lägga ner på att vi skulle få god och naturligtvis nyttig mat. 
Fisk fanns ju alltid i Gesunden och på somrarna var det lätt att fånga mycket småabborre och det var inte ovanligt att man kom hem med 20 - 30 i en hink. Men, det var inte lätt att göra abborrarna ätbara för barn. Svårfjällad och mycket vassa ben är det men Ruth visste hur man gör. Efter att hon rensat ur inälvorna lade hon ner firrarna i en stor gryta och kokade upp dem så att skinn och ben släpper, sedan var bara att plocka ur ben och fjäll! De som har försökt på att rensa en abborre kan ana vilket evigt pyssel det var. Så här såg det ut då och en skål med inte större än 10 cm långa filéer kom på snart på bordet. Till det serverades en god vitsås med mycket gräslök tillsammans med skalad potatis. Allt blev väldigt gott.
Här slutar jag berättelsen om mor Ruth och har du läst så här långt vill jag verkligen tacka dig för visat intresse!
BG Jacobsson (Goran McArnold)
ordnat och Johannes och Anna-Greta hade stora planer för framtiden. Det bröts ny åkermark, ladugård och andra hus uppfördes och nya barn kom till världen. John hade nu blivit 10 år och Elin 4, Anna föddes 1901, Arnold 1902 och sedan Karl 1906. Åren var expansiva och Johannes blev delägare i Backens Tegelbruk 1905 i Hammarstrand och han fick uppdrag att bygga skolan på Höglunda 1910. Men, efter konkursen i Backens Tegelbruk 1914 blev det nog lite sämre ställt med ekonomin. Av de återfunna kassaböckerna framgår att det är Anna-Greta som håller i pengarna från 1920 och framåt. Johannes blev då nog mer möbelsnickare än husbyggare. Bilden fr v: Anna, Johannes, Elin och Anna Greta, fotot av Lina Nordin, Jamtlis bildarkiv.
