Jonas Paulsson Hann
Jonas Hann var en skogsbonde av stora mått, han var den tredje generationen av nybyggare i Borglunda, en av byarna utefter södra sidan av Indalsälven, tre mil väster om Ragunda. Hans far hade varit hästjägare och efter avslutad beväringstjänst hade han träffat och gift sig med kvinnan som blev Jonas mor. På det viset hade Jonas sedan 20 år tillbaka varit skogsbonde då hans far dog och gården skiftades över till honom. Han hade varit på plats den dag tåget kom till Ragunda och sedan hade han gjort det till en vana att två gånger om året besöka samhället. Det var nu en ganska lång resa med häst och det tog en hel dag att komma fram. Han hade oftast drängen Jansson som kusk på ekipaget så Jonas kunde ändå ha det ganska bekvämt i vagnen, kanske stanna för en rast ett par gånger. I Ragunda fanns nu ett gästgiveri där Jonas brukade stanna några nätter varje gång han var där. Gästgivaren som hette Ture Norvall var alltid mycket välkomnande mot Jonas och fanns det inget ledigt rum så ordande han så det blev ledigt rum åt Jonas.
Jonas hade länge funderat på hur han skulle få största nytta av sina stora skogsmarker. Han visste att sågat virke alltid betalade sig, men den närmaste sågen fanns på Kälarne och dit var det alldeles för långt att frakta virket och sedan tillbaka med bräder och plank. Jonas var säker på att det skulle finnas stora möjligheter att sälja plank och bräder lokalt i Borglunda by, så han behövde ett sågverk. Han trodde att det skulle gå att bygga ett vattendrivet sågverk i bäcken strax öster om gårdshusen. Han hade också hört att några affärsmän i Ragunda hade liknande planer för en fors i Singsån strax söder om samhället. Kanske kunde man prata med dom om hur man bygger ett vattendrivet sågverk, tänkte han.
Jonas visste sedan tidigare att det inte bara var handelsmän och äventyrare på byn, utan där fanns ofta rättens tjänare som landsfiskaler, häradsdomare, nämdemän, häradsskrivare, advokater mm i den ständigt pågående processen mellan bönder, markägare och Storforsbolaget. Förut trodde alla att Ragundasjöns tömning bara hängde samman med skogsägarnas intresse att flotta ut timmer men nu minsann var det många som i stället såg värdet i bördiga sjöbottnar som odlingsmark och det var många som ville ha sin del – befogat eller inte. Striderna om rätten till de frilagda markerna efter Ragundasjöns uttömning för snart 100 år sedan hade nu pågått i snart 20 år, det var mer än 1 000 ha bördiga sjöbottnar som skulle finna sina rätta ägare, så vem vet vem man får träffa, tänkte Jonas.