Med hästvagn förbi Hammarforsen till Ragunda
Jonas satt tryggt tillsammans med sina två barn på skrindans åksäte bakom kusken Jansson. Det var strax före midsommar 1888 och den här gången hade han låtit sina två barn Anna Greta och Elias följa med på resan. Anna Greta hade just fyllt 18 år och hade blivit myndig. Hon hade flera gånger frågat om hon fick följa med den här gången och nu hade Jonas inget emot det, han tyckte egentligen att det skulle bli trevligt med lite sällskap och bara för syskonsämjans skulle lät han också Elias följa med. Han räknad helt klart med att det skulle finnas rum på gästgiveriet för dem alla, Ture hade alltid ordnat med sånt.
De hade gett sig av tidigt från Borglunda och solen stod nu som högst på dagen och de närmade sig Hammarstrand. Bruset från den stora forsen hördes långt innan de kom fram. Jonas berättade för barnen att forsen bildades för bara 90 år sedan och där vi nu åker fram var det sjö tidigare. Hur kan det vara så, undrade Anna Greta. Så försökte Jonas berätta hur han hört om en man, Huss som arbetat åt skogsbolaget i Sundsvall med att tämja Storforsen så att man skulle kunna flotta timret till kusten och haven. Hur det än gick till, sade Jonas, så kunde han det, Storforsen är borta och nu går det att flotta timmer som tänkt. Men inte kunde man tro att hela sjön skulle försvinna. Jonas hade inte lätt med att förklara allt. Tiden gick, skrindan rullade på och nu var de framme i Ragunda. Nu ser du till att stalla upp hästen, sade han till Jansson, sedan får du ledigt några dagar, vi blir här på hotellet i minst två nätter. Hör av dig i övermorgon!
Nu kom verkligen tåget
Efter frukost dagen därpå tog han med sig barnen runt byn, de tittade på affärerna, de köpte bröd på det nyöppnade bageriet och de kom upp till järnvägsstationen just när tåget var på väg in. Det bolmade och rök och gnisslade om bromsarna när tåget stannade och barnen tittade storögda. Flera passagerare steg av och från godsvagnarna lastade man av diverse lådor och annat. En stor säck med post och tidningar lämpades av. Det här har jag väntat på, här kommer tidningar från Sverige och världen och nu får vi veta vad som händer, jag köper mig några tidningar och sätter mig på Gästis och läser. Nu får ni ta hand om er själva ett tag, sade han till Anna Greta och Elias. Jonas intog en god måltid mitt på dagen, även den här gången lax, gravad med dillstuvad potatis till vilken han druckit en välsmakande pilsner och hade nu fått in kaffe och ett litet glas konjak. Allt smakade väl och nu började han gå igenom tidningarna han köpt.
Snart hade han fastnat för Göteborgs Handels och Sjöfarts tidningar. Det stod mycket om Amerikafararna, hur de samlades i Göteborg i väntan på att båtarna skulle angöra och ta emot passagerna. Han tänkte på Ytterberg. En av drängfolket som hade arbetat på Borglundagården tills förra året då han packade sin kappsäck och anträdde den långa resan. Undrar hur det känns, tänkte Jonas, först ordna skjuts till Kälarne och där kliva på tåget, resa i två dygn och sedan kliva av i Göteborg och där vänta på båten. Sedan, en sjöresa med oviss utgång på en månad eller mera. Visst, det var flera som hade gett sig iväg från Borglunda, nån hade skrivit hem och skickat biljetter så hustru och barn skulle kunna komma efter, men flera hade kommit tillbaka helt utblottade och bodde nu på fattigstugan.
Livet är hårt, det är svårt att få till ett drägligt liv – säger jag det, jag som har så mycket skog, tänker Jonas. Jag kan gå en hel dag från Hundtjärnåsen i öster fram till Borglunda och sedan en halv dag för att komma ner till Gesunden – allt det är mitt, hade jag ett sågverk skulle möjligheterna bli så mycket bättre tänkte han och läste vidare. Efter en stund lade han från sig tidningen och såg sig omkring, vid ett större bord i närheten satt flera uppklädda män och samtalade. Tydligen var det folk från tinget, han tyckte sig känna igen några av nämndemännen och av samtalet kunde han höra att det var rättegången om sjöbottnarna som det gällde – igen! Det var inte bara bönderna nedströms Hammarforsen som fått mera mark, även de ovanför hade helt tvärt berikats med mer mark när Ragundasjön tömdes och nu skulle det bestämmas vem som ägde marken. Ja-ja, de kan hållas, tänkte Jonas och återupptog läsandet.