Adolf Jakobsson
Nu var det sommaren 1899 och Adolf hade till slut lyckats komma på tåget norrut upptill Ragunda. Han hade åkt med olika hästskjutsar från Vesten till Vänersborg via Trollhättan. Tågresan skulle först gå till Herrljunga och där skulle han byta till tåget norrut. Spåret han rullade på var alldeles nyligen omlagt till bredspår så det rullade på lungt och fint, det var bara den stickande kolröken som var lite irriterande.
Han satt och tänkte på brevet från brodern Johannes som inte hade varit nådigt. Nu måste du komma upp och ta ansvar för dina barn, hade han sagt. Johannes hade fått besök av Brita under påsken som berättat att hon blivit med barn igen och att du är far till det. Så hade han skärpt tonen ytterligare: ”Brita berättade att det är du som far även till hennes första barn som passande nog fått namnen Adolf Bruno. Jag hade inte trott på de där förut men nu när hon berättade för mig, hur ni träffades förut när du var här upp och hjälpte mig bygga Wågsäter och nu sist, när du i höstas var upp och hjälpte till med huset. Då var det ju också lite fest innan du åkte iväg och då blev det väl ett tillfälle som du inte kunde motstå. Vad är du för en bock?” Så hade han gått på och Adolf hade till slut förstått att han inte någonsin skulle kunna komma tillbaka till Wågsäter om han inte ordnade för barnen som blivit till, för Johannes hade helt rätt på den punkten, han var far till Bruno som föddes 1897 och nu väntade en unge till vad det nu blir.
Adolf hade suttit försjunken i sina tankar en bra stund och helt plötsligt kom konduktören och ropade ut Svenljunga nästa och då var det dags att byta tåg. Han hade med spänning sett fram emot det för nu skulle han resa med de nyinsatta snabbtåget, ett skinande nytt ånglok från NOHAB i Trollhättan. Topphastigheten var visst 90 km/timmen och han visste sedan tidigare att spåret norrut genom Västergötland var rakt och fint och då skulle det gå undan. När han stigit på och tåget fått upp farten satt han en lång stund och bara stirrade på landskapet som rusade förbi utanför fönstret och kom att tänka på de gamla tåget som Johannes åkte med första gången. Det var bara i det bästa utförslöporna som det förmådde komma upp i 60 km och större delen av den resan gick det betydligt saktare. Adolf var lite avundsjuk på sin bror för det hade ju gått så bra för han. Vilken resa och vilka slumpartade händelser som spelat in första gången de träffade Jonas Paulsson Hann från Borglunda. Det var flera händelser som liksom hakade i varandra.
Han drog sig till minnes hur de redan sommaren 1887 hade fått arbete hos Karl Simzon Koch på Wågsäter i Munkedal med det gamla sågverket. Sågverket drevs av vattenhjulet i den strida forsen vid sidan om den branta vägen upp till gården och det hade funnits där i många år. Kraften användes både för att driva smideshammare, kvarnar och sågverk. De sista åren hade bara sågverket varit i gång men både den gamla dammen och vattenhjulet var i dåligt skick och reparationsarbetet hade utförts av Johannes och Adolf. Adolf hade tyckt om det arbete, det behövdes passbitar både här och där i det gamla vattenhjulet, lagerbockar skulle fästas mot det stora stenarna och där fick han utlopp för sin fantasi. De hade också försökt laga den gamla dammen av sten och då hade det varit flera gubbar där som med slägga och mejsel hade passat till de stora stenblocken och lagt dem plats. Ett tungt och farligt arbete och det var också lätt att skada sig illa minns Adolf.