Jonas byggde ett sågverk och fick en måg på köpet - Sid 7

Förman på sågverket

Egentligen var både Adolf och Johannes duktiga snickare men Johannes var ju äldre och han ville hela tiden vara förman. Han hade ju varit på Backamo som beväring i hela fem omgångar och verkligen lagt sig till med militär­fasoner. Under sista mötet hade det pågått stora byggnationer som en del av beväringar­na blivit kommenderade till och kommendera hade nu Johannes vant sig vid - så inte var det så nådigt att vara lillebror till Johannes. Men sommaren 1888 hade det varit annorlunda på Wågsäter, för hösten innan hade Karl Koch avli­dit och nu var det ett bolag från Munkedal som hade köpt den stora gården av sterbhuset och ingen visste riktigt vilka planer de hade. Jodå, vi fick arbete på sågen även denna sommar och till en bör­jan hade det varit ungefär som förra året men så till midsommar fick i alla besked att nu var det slut på arbetet. Adolf minns att det var Munkedalsbolaget som hade styckat av gårdshusen med åkermarken, lagerbyggnader och sågverket. Skogsbolaget skulle flotta ner timret till Munkedal och hade ingen användning för sågverket i Wågsäter och nu var det nya arrenda­torn Lövfner som styrde på gården. Han var en arrendebonde som inte kunde något om sågverk och så blev det jag och Jo­hannes och ett par gubbar till som fick uppdraget att såga upp timret som var kvar och städa upp efter sågningen. Johannes blev förman och det hade han inget emot och efter några veckor till så blev vi klara med sågningen och vi skulle få ut våra löner. Ovan som Löfvner var med daglönear­betare hade han inte fyllt på kassaskåpet ordentligt så inte fick vi ut några pengar.

- Kom tillbaka i augusti sade han så ska ni få era pengar hade Löfvner sagt.

Adolf minns hur Johannes gick fram till Löv­fner och blängde på han med svarta ögon och sade: Det är allt bäst att du skriver under på det. Se­dan tog han ett riktigt björngrepp om Lövfners hand och jag såg hur han bleknade och nickade. Han skrev på och det räckte med det för vi fick våra pengar när vi kom tillbaka och vi fick också goda skriftli­ga vits­ord. Adolf drog en djup suck och log åt minnet och somnade i det monotona dunket när tåget rullade över rälsskarvar­na. Det var först vid Hallsberg som han vaknade.

I Hallsberg bytte han tåg och helt plötsligt rullade tåget iväg samma väg som det kommit. Vad händer nu - tänkte han men så kom han ihåg, när man ska vidare norrut från Hallsberg rullar tåget ut åt samma håll som man kom från, märkligt! Det här tåget var min­sann inget snabbtåget och det var många timmar kvar innan han skulle vara framme i Kälarne. Han kontrol­lerade sina biljetter och insåg att han skulle byta tåg ännu en gång i Ånge. Han försökte göra det be­kvämt för sig ett hörn för att sova en stund och några timmar senare vaknade han när tåget rullade in på Krylbo station. Inget byte här men däremot väntan på ett annat tåg. Trist tyckte han för just nu satt han och ångrade den här resan och tänkte på att det nog kunde varit helt annorlunda om vi hade gett oss iväg till Amerika 1887 - jag, Johannes och Anders.

För när de hade fått sina lönepengar av Löfvner var de verkligen upprymda, de hade redan tidigare tagit reda på vad Amerikabiljetterna skulle kosta och nu räknade de sina pengar och insåg att de skulle räcka. Johannes visste att även brodern Anders hade kunnat sparat lite pengar och kanske skulle det räcka om de lade ihop sina slantar. Till en av drängarna som var kvar där hemma på Vesten hade det kommit Amerikabrev som berättade om goda tider och fantastiska möjligheter. Visst hade de låtit lockande och nu när de var på väg hem med pengar på fickan var de inställda på att resa. Helt klart skulle det inte bli något mer arbete på Wågsäter. Vi reser sade Johannes.