Det har nu gått fyra månader sedan jag utan framgång försökte cykla ordentligt fort, i vart fall jämfört med de snabbfotade hästarna. Det är inte så att jag gått grubblat på det utan uppehållet beror på att vi än en gång dragit upp bopålarna och kört ner dem på en ny plats i Uppsala. Även om flytten inte var längre än tre kvarter (mindre än 1000 m) så ska ju allt flyttas, bohag, lösöre, böcker, IT och slutligen - oss själva administrativt. Men allt kom med och nu bor vi ett hus som är särskilt dedikerat för äldre - och det har man till slut accepterat - att man hör hemma bland dessa och att det nu får vara slut på "hästdrömmar". Planen är att nästa gång vi flyttar så blir det till "ovan där".
Fast någon brådska dit har jag inte utan ska hinna med mycket ännu. Nu, sista veckan i oktober har jag ordnat en träff med några överlevare från den gemensamma skolgången i Hammarstrand. Sedan avslutningen 1960 har vi träffats en gång 1985 och sedan för snart 10 år sedan och nu ska det bli av igen. Spännande! Men hur bär man sig åt att prata om något utöver de gamla minnena, hur ska vi bära oss åt skapa en livfull bild om framtiden när det för var och en av oss säkerligen finns ett antal olika skäl till oro för våra egna 80-åriga kroppar och därtill - en förskräcklig massa oroshärdar runt om i världen av högsta dignitet?
Men jag har ändå ett nära glädjeämne för i slutet av veckan ska jag åka upp till Östersund och där får jag möjlighet att träffa barn, barnbarn och barnbarns barn. Där finns det en liten 2-årig pojke som får kalla mig för gammelmorfar och det ser jag fram emot.