Det har nu gått fyra månader sedan jag utan framgång försökte cykla ordentligt fort, i vart fall jämfört med de snabbfotade hästarna. Det är inte så att jag gått grubblat på det utan uppehållet beror på att vi än en gång dragit upp bopålarna och kört ner dem på en ny plats i Uppsala. Även om flytten inte var längre än tre kvarter (mindre än 1000 m) så ska ju allt flyttas, bohag, lösöre, böcker, IT och slutligen - oss själva administrativt. Men allt kom med och nu bor vi ett hus som är särskilt dedikerat för äldre - och det har man till slut accepterat - att man hör hemma bland dessa och att det nu får vara slut på "hästdrömmar". Planen är att nästa gång vi flyttar så blir det till "ovan där".

Fast någon brådska dit har jag inte utan ska hinna med mycket ännu. Nu, sista veckan i oktober har jag ordnat en träff med några överlevare från den gemensamma skolgången i Hammarstrand. Sedan avslutningen 1960 har vi träffats en gång 1985 och sedan för snart 10 år sedan och nu ska det bli av igen. Spännande! Men hur bär man sig åt att prata om något utöver de gamla minnena, hur ska vi bära oss åt skapa en livfull bild om framtiden när det för var och en av oss säkerligen finns ett antal olika skäl till oro för våra egna 80-åriga kroppar och därtill - en förskräcklig massa oroshärdar runt om i världen av högsta dignitet?

Men jag har ändå ett nära glädjeämne för i slutet av veckan ska jag åka upp till Östersund och där får jag möjlighet att träffa barn, barnbarn och barnbarns barn. Där finns det en liten 2-årig pojke som får kalla mig för gammelmorfar och det ser jag fram emot.

Den käcka uppmaningen kan man höra i reklamen för spel på travet från flera olika radiokanaler på internet. Jag själv slår för det mesta dövörat till sådan reklam, men i bland när jag kör en lite längre runda på cykel, kan jag tänka på mig själv som en häst - jag trampar och tränar och försöker hålla flåset uppe trots min årsrikedom. Min vanliga cykelrunda går längs med Fyrisån norrut ända tills parkvägen tar slut och när jag sedan vänder söderut så har jag upptäckt att var hundrade meter är utmärkt med gula streck som slutar vid märket för 1000 m. Ibland startar jag tidtagaren på klockan och trampar i väg längs denna sträcka så fort jag orkar och då får jag ju en kilometertid och eftersom det finns minst 50 m fin väg innan startstrecket så kan man säga att det motsvarar hästarnas Auto-start på travbanan.

Så efter att testat några gånger så tog jag i ordentligt och klockade tiden på 1000 m. Jag tyckte att det gick ordentligt fort men tiden blev ändå inte bättre 2 min 16 sek! Jag som trodde att jag släppt löst hästen i mig men till och med en ordinär kallblodshäst skulle kunna vänta på mig nästan en hel minut vid mållinjen eller - de riktigt snabba varmblodshästarna skulle ha kunnat springa den sträckan fram och tillbaka på samma tid. Det var riktigt dåligt tänkte jag - så det här ska jag inte berätta för någon - jag som lite smått hade börjat tänka på "Stålfarfar" under lättsammaste turerna..!

Nej då, det är inte så att jag har svårt att veta vilken person jag är, vilka styrkor jag och veta vad jag klarar av och inte klarar av. Jag brukar kunna avgöra vad som jag kan ge mig in på och inte, jag kan till och med vara lite social. Mitt problem handlar snarare om vilket namn jag ska lyssna till men också använda när jag tänker om mig själv. Egentligen är det namnet Göran som är otidsenligt - rent bokstavligt då de flesta med namnet Göran är födda under 1040 - 1950 talet. Från den tiden finns det Göran-personer som fd statsminister, fd patiledare, en fotfarande känd författare från Dalarna mfl. Dessutom finns det en S:t Görans staty i Storkyrkan, Gamla stan Stockholm, men det hjälper inte mig.

Redan för snart 15 år sedan när jag officiellt gick i pension ville jag berätta lite om allt möjligt för mina barn och vänner vad som jag varit med om - fast den lusten väcktes egentligen redan när min mor Ruth dog 1994 då jag insåg att nu var jag en av få kvarvarande i min familjegeneration - så jag började på med lite släktforskning. Nu, när mitt arbetsliv som påbörjades 1957 verkar kunna avslutas på riktigt, är det dags att försöka samla ihop mina olika berättaransatser gjorts under åren.