Jag är född 1908 i Vågsäter och började skolan 1916.
Jag ska försöka skriva litet om hur det gick till att komma till skolan, som låg i Höglunda, nästan en mil hemifrån. På måndag fick jag gå hela den långa vägen, med början kl 7 på morgon. Under veckodagarna bodde jag hos en familj i Borglunda nästan mitt på sträckan, så då blev det ju "bara" halva vägen att gå varje dag, men på lördagar fortsatte den långa vägen till Vågsäter, efter skolans slut. Från Borglunda var väl vi 5 - 6 flickor och 2 - 3 pojkar som traskade iväg till skolan. Ibland i sällskap hela klungan, ibland skingrade. På den tiden fanns inga bilar. Vägen var ju bara till för hästfordon. Det var inte många sådana heller, men nån gång hände det väl att det kom någon som vi fick hänga på å åka någon bit. Snöröjning minns jag väldigt lite av, men det måste väl i alla fall vara någon, som körde en plog någon gång, för vi kom ju fram. På morron när vi kom till skolan fick vi ställa oss på led ute i "avklädningsrummet", och gå i ordning till våra bänkar, stå vid bänkarna under psalmsång och morronbön. Sedan fick vi sätta oss, ta fram katekes och biblisk historia. Förhör i hemläxa. Stå upp och svara på frågor och läsa utantill (särskilt psalmerna). Vår lärarinna Märtha Jonsson var sträng, skicklig, plikttrogen och mycket "gudfruktig". Hon var mycket noga med att vi skulle lära oss svenska språket i tal och skrift. Jag tror hon skulle gråta, om hon kunde läsa det här jag skrivit. Hon blev ledsen när vi inte var bra. Det finns mycket att orda om, från den tiden, men det är nog ganska obegripligt för dagens skolbarn, så jag vill nog förflytta mig till tiden då våra barn började skolan. 1942 och 1943.
Men innan vi kommer till den tiden ska jag berätta hur det var när mormor Karin och hennes far kom till Vågsäter. Den resan började bara på andra sidan sjön Gesunden, i Strömsnäs 1896. Per Mattson Forsberg var min mormors far och hade just avslutat ett 25 år långt uppdrag som indelt soldat åt bönderna på Strömsnäs och nu måste han se sig om efter ny plats att bo och föda sin familj på, för några pensionsförmåner existerade inte på den tiden. Vid den tiden hade farfar Johannes just börjat sin karriär i Vågsäter och skulle bryta mark och bygga stora hus och behovet av arbetsfolk var stort. Någon anställning i dagens mening var det dock aldrig fråga om för Per Mattson Forsberg utan det blev ett torparkontrakt direkt med Johannes Jakobsson, ett kontrakt med mycket möda och slit och just inga pengar in.
Det var inte heller så att det stod ett hus där och väntade på Per Mattson. I kontraktet hade en bit mark beskrivits och vad han fick göra: Här får du röja upp en bit mark att odla på och sätta upp ett hus. Där skulle familjen bosätta sig och platsen går att återfinna än idag fast det som nu finns kvar är snarare ett mindre redskapsskjul. Om man från officiella adressen Vågsäter 142 förflyttar sig över landsvägen ner mot sjön i ca 150 m, en aning åt höger så finner man stället. Hur betalningen för kontraktet med "storbonn" skulle ske ska mor Ruth få berätta med egna ord: