Parallellt med att vi läser den här cirkeln, Möten med framtiden ska jag försöka skriva ner hur vi egentligen levde. Jag har aldrig berättat för Er om min barndom. Min mor "Kari" fick ju oss barn utan att vara gift. Det har vi fått leva med, man väljer ju inte sina föräldrar. Morfar var ju torpare åt Johannes Jacobsson alltså eran farfar. Morfar arbetade upp torpet med spett och spade och handkraft. Morfar hette Per och mormor hette Marta Forsberg. Att vara torpare betydde att man fick göra dagsverken på bondens gård, både manliga och kvinnliga. Jag tror det skulle vara 60 dags- verken om år för att få arbeta upp torpet och ta byggnadsvirke till små hus och lada och ladugård. Dagsverkena var väl mest på åkern under slåtter och skördetider samt att arbeta upp mera jord, stänga hage och sådant. På vintern arbetade morfar i skogen med kolvedshuggning å kolning. Det var väl ett betalt arbete. Hur dåligt det var minns inte jag. Han var också någon sorts rotesoldat, så han gjorde möten på Frösö läger. Nog om detta så länge. Kvinnorna skulle också vara med och göra dagsverken. Det var ju i slåttern, förståss klädtvätt, ladugårdssyslor. Det fanns ju givetvis pigor och drängar (hos bonn), men det är alltid olika tider på ett jordbruk då det är mera arbetsamt och då fanns det torpare och torparebarn att tillgå.
Sen mormor blev äldre och sjuk fick ju mor Kari ta vid. Hon var ju yngst av sina syskon, så hon blev ju kvar, när dom andra flyttat ut. Jag minns hur hon fick slita. Till exempel: somrarna dom var hos bonden och hjälpte till med höslåtter och grönfodersbärgning. Jag skulle ju se efter dom yngre syskonen. Ibland vart det ju åskväder, jag var rädd för åskan så jag brukade krypa ner i en säng tillsammans med de mindre barnen och vi somnade. Det var så mörkt och tråkigt. Minns även, när dom bärgade blandsäd och grönfoder, brukade mamma ta med sig ärtskidor i förklädet åt oss, det var kalas. Har svårt att minnas hur gammal jag var, men det var ju sommarminnen så jag kan ju ha börjat skolan också. Ett annat minne från en vinter det var kallt. Vi fick inte just gå in i ladugården för att inte släppa in kylan dit. Men en dag blev mamma ute länge tyckte jag så jag sprang dit, och då stod mor där och lade en gammal utsliten skinnfäll på en ko, och så hade hon spikat gamla mattor på väggarna mot korna. Den synen har kommit för mig många gånger. Vad tänkte mor på då? Hon såg bekymrad ut. Skulle kon kalva? Var hon rädd att det skulle bli något fel så vi skulle mista mjölken som var väl vårt levebröd. Lagårn var ju gammal och liten och nersliten men det fanns ju i alla fall ett par kor och några får där, och det gav ju mat ock ull till strumpor. Men arbetet med allt det där det var mammas.
Av betydelse för vad som händer i början av 1920-talet är ju arvskiftet som Johannes och Anna-Greta genomförde under 1923 och som tillkom främst på begäran av Ingemar Sjöberg som tillsammans med äldsta dottern Elin vill sätta sitt eget bo. Jakobssons barn blev skogsförmögna och Johannes drar sig tillbaka till sitt "föderå" och blir möbelsnickare medans Anna-Greta kontrollerar de ekonomiska transaktionerna som följde av bodelningen. Nu var det Ingemar och Elin som bestämde i Vågsäter och även de hade stora ambitioner om att skapa ett gott liv. Drängar och pigor behövdes. Vad Arnold gjorde innan han stagade sig med Ruth 1933 vet jag just inget om. Vad Ruth gjorde vet jag däremot, för hon berättade att genast efter avslutad skolgång 1922 så blev hon satt att göra pigjobben hos Johannes och senare åt Ingemar och Elin. Redan 1924 blev Ruth skickad till Östersund och fick jobb som piga hos bagaren Bergström i Lungvik, men bara något år senare drog hon vidare längre västerut och fick jobb på Storlien Högfjällshotell. Det var nog mormor Karin som såg till att det blev så, hon trodde att det skulle bli bättre för Ruth.