Ruth berättar, troligen från tiden när hon hade kommit tillbaka till Vågsäter: "Om denna koskälla kunde tala... Nu när jag äntligen tar och skriver detta är det trettondag jul 1983. Vi har haft en otroligt fin förjulsvinter och idag töar det. Jag sitter i min pensionärslägenhet i Stugun och har det så bra. Helt ofattbart om man utgår från den tid då den här "koskällan" började sitt jobb. Jag minns den först från den tid då den slutade sin funktion åt morfars (PerMattson) kor. Lilja hette "skällkon", hon var helvit med lite gråsvart på öronen. Duktig på att mjölka men lite argsint. Mamma Kari skötte ju kossorna då. Tack vare dom behövde inte Karis barn svälta, som jag minns det. Det blev kanske annorlunda senare. Det var omkring 1920-21 talet som morfar "sålde" tillbaka torpet till Jacobsson. Men dessförinnan hade Lilja tappat "skällan" en dag då våra kor fick vara tillsammans med Jacobssons kor i deras beteshägn. Här fortsätter berättelsen efter att Ruth och Arnold hade gift sig:
Ruth fortsätter: Det märkliga hände att Ingemar Sjöberg, som blev Jacobssons måg, hittade "skällan". Så gick tiden och 1934 gifte Arnold o jag oss. 1936 byggde vi ladugård och började arbeta upp jorden. Den första kon vi hade fick vi låna av Ingemar o Elin 1 år. När det blev sommar och korna skulle ut fick jag den gamla skällan, jag kände genast igen den "kackliga" klangen. Sedan hängde den med våra kor, 
som med åren blev fler och fler och den odlade jorden ökade till fem hektar. Korna varierade mellan 4-5 mjölkkor och 3-4 ungdjur och kalvar. Det mesta vi hade var tillsammans 10 djur, då hade en ko fått tvillingar. Ungdjuren såldes undan för undan, slanten var god att finna fast den var liten. 1967 slutade vi med jordbruket. Det blev i alla fall en period på 31 år. Sista "skällkon" hette Maja"
.
Det är "bryggstugan" som Ruth står framför med barnen Sonja, Rudolf, Annie och här levde även jag mina fem första levnadsår - fast när bilden togs fanns jag inte till. Bilden är från kanske 1940 och sedan följde krigsåren under tidiga 1940-talet med de beryktat kalla vintrarna. I huset fanns endast ett kök med en vedeldad spis och ett sovrum på andra sidan murstocken och naturligtvis var det mycket svårt att ordna drägliga förhållande där. Under 1948 flyttade familjen in i det nybyggda egna större och modernare huset. Hur mor hade det där med den växande familjen har jag redan skrivit om i berättelsen om "kossorna på byn" här bredvid. Men den tål att upprepas i anslutning till bilden här ovan. "När jag klev på mjölbussen kl 07 på morgonen hade min mor Ruth redan varit igång flera timmar för att mjölka korna och fyllt mjölkkrukan eller ibland två krukor, mockat under korna och lagt ut nytt hö åt dem. Efter det kom hon in igen och väckte mig och ordnade frukost åt mig och syskonen och sedan, strax innan klockan 7 tog jag våra egna krukor upp till mjölkpallen och började min arbetsdag som kruklangare. Mjukstart för mig och men helt vanlig dag för mor som började sin dag före 05."
Kan inte sluta berättelsen om Ruth utan att visa vilket jobb hon kunde lägga ner på att vi skulle få god och naturligtvis nyttig mat. 
Fisk fanns ju alltid i Gesunden och på somrarna var det lätt att fånga mycket småabborre och det var inte ovanligt att man kom hem med 20 - 30 i en hink. Men, det var inte lätt att göra abborrarna ätbara för barn. Svårfjällad och mycket vassa ben är det men Ruth visste hur man gör. Efter att hon rensat ur inälvorna lade hon ner firrarna i en stor gryta och kokade upp dem så att skinn och ben släpper, sedan var bara att plocka ur ben och fjäll! De som har försökt på att rensa en abborre kan ana vilket evigt pyssel det var. Så här såg det ut då och en skål med inte större än 10 cm långa filéer kom på snart på bordet. Till det serverades en god vitsås med mycket gräslök tillsammans med skalad potatis. Allt blev väldigt gott.
Här slutar jag berättelsen om mor Ruth och har du läst så här långt vill jag verkligen tacka dig för visat intresse!
BG Jacobsson (Goran McArnold)