Det var den 22 september 1940 och HMS Furious låg drygt 100 sjömil utanför Trondheim. På hangarfartyget radade man upp torpedplanen för ett stort flyganfall mot de tyska krigsfartygen som man trodde låg i hamnen. Engelsmännen sökte efter hämnd på Scarnhost och Gneisenau som så nesligt hade sänkt deras HMS Glorius. Bakom spakarna i torpedplanet Swordfish L2860 satt sergantleutnant McLeod-Rees och bakom honom satt weapon officer RL Morgan och gunner BL Laing. Klockan var 02.54 och nu gjorde flyglotsarna tecknet för take-off. McLeod släppte loss alla 700 hästkrafterna för att snabbt komma upp i luften. Planet var fullastat, en 730 kg tung torped hängde under buken och det var bestyckat med 2 kulsprutor men det fanns bara 175 bana att starta på, sedan bara vatten. Det tog kanske 10 sekunder så var McLeod upp i luften, vände runt och tog ut riktningen mot hamnen i Trondheim.
Så inleds detta flyganfall för McLeod-Rees, en insats där chansen att lyckas med uppdraget och komma helskinnad tillbaka till bas var minimal. Swordfishplanen byggdes under trettiotalet och hade endast kompass för navigering och nu flög man mitt i natten med nedsläckt belysning för det gällde ju att komma så nära målet som möjligt utan att bli upptäckt. Swordfish var en dubbeldäckare byggt på metallstomme täckt med duk och mellan vingarna vajer och stag som gav minimalt med skydd. Kockpit var öppen med endast en liten vindruta som skydd mot fartvinden.
Flygtiden från HMS Furious till målen i Trondheim var beräknad till 45 min. Vi ska sänka de där jävla fartygen tänkte McLeod - tänk om Scarnhost är kvar där. Det var helt mörkt men ljusen från hamnen började skymta. Nu gäller det att komma så nära som möjligt. Shit, sa McLeod när strålkastarna från luftvärnet började fånga den vingliga L2860 och han kunde höra hur kulorna från luftvärnspjäserna ven runt om honom. Där har jag skeppet - mitt i korset. Nu! Lang släppte i väg torpeden och McLeod vek snabbt av i en tvär babordgir och vände ut mot havet igen. Mission complete – back to base, tänkte han när gunnern rapporterade om krevaderna där bakom - men det var inte Scanhorst de hade träffat.
\r\n
Så kan det ha gått till när McLeod och kamraterna vände ut mot havet för att leta upp HMS Furious. De hade nu varit i luften en dryg timma efter take-off och nu gällde det att finna Furious. Efter att de skickat iväg torpeden tvingades de till flera tvära svängar för att undkomma luftvärnselden och för att inte krascha in i bergväggarna vid Trondheimsfjorden. McLeod tog ut flygrutten mot väst i hopp om att finna tillbaka. Eter 60 minuters färd hade de ännu inte kunnat se HMS Furious. De visste inte var de befann sig. McLeod räknade ut att de måste ha kommit längre västerut än Furious position och han letade vidare, nu mot norr.
Om Swordfish Mk1 var fulltankat skulle de kunna vara i luften 8 -10 timmar men de hade startad från basen med full last och de hade redan varit i luften i mera än två timmar. McLeod trodde att de hade möjlighet att vara i luften i minst ytterligare 5 timmar innan tankarna blev torra.
We can''t make it to Furios ropade McLeod till de andra, vi måste vända, vi styr österut mot Sverige. McLeod gav order till Morgan att leta på kartor över Sverige. Kartor, undrade Morgan, här finns inga kartor, i vår färdplan finns bara några sidor med anteckningar. Let me see – om vi far rakt öster ut och räknar från kustlinjen bör det vara kanske 120 km tills vi passerar gränsen, men vi måste stiga högt, vi måste upp på minst 6500 fot för att med säkerhet komma över bergen. Finns det några landningsbanor där frågar McLeod. Vet inte, finns inget antecknat heller, blev svaret!!
Så var det 1940 när engelsmännen gick in kriget mot Hitler, de hade mycket lite eller ingen alls information om hur det såg ut i norra Sverige mer än att gränsen mot Sverige utgjordes av en hög fjällkjedja. I norra Sverige fanns inte särskilt många flygfält men på Frösö fanns en liten landningsbana med fyra Junkers lätta bombplan stationerade. För besättningen på Swordfish L2860 fanns dock en ännu viktigare oklarhet att fundera över, nämligen om Sverige var fiende eller vän vid den här tidpunkten av kriget. Den svenska regeringen hade nyligen deklarerat sin neutralitet så man skulle inte delta i kriget på någons sida. Innan neutralitetsförklaringen hade nog ändå Sverige uppfattats som mera tyskvänligt än neutralt. Gustav V gav senare sitt stöd till Hitler vid invasionen av Sovjetunionen. Förmodligen var oklarheten om Sveriges hållning den mest brännande frågan för besättningen och nu var man på väg över Kölen och det var bitande kallt. McLeod räknade och insåg att man redan hade gjort av med mer än hälften av bränslet man haft.
Vart ska vi ta vägen, hur långt far vi, undrade Morgan? Vi far så långt vi kan från norska gränsen sade McLeod, blir vi tillfångatagna och skickade till tyskarna så är det slut med oss – vår torped mot tyskarna i Trondheim tog nog många med sig - to hell. Så gick nog resonemanget och nu hade klockan blivit 07.00 på morgonen och solen hade just gått upp över horisonten i öster. De flög efter en slingrande dalgång med glittrande vatten mellan de brusande forsarna.
Titta där vilken stor sjö, säger Morgan efter ett tag, undra om det finns nånstans att landa där. Där fanns gott om stora och små bondgårdar, även kyrkor fanns det här och där. Kyrkan i stan verkade alldeles nybyggd. Här vid sjön måste det väl finnas nånstans att landa tänkte de och följde den norra stranden vidare österut på 1500 fots höjd. De spanade vilt omkring sig. Finns inte en landningsbana så långt ögat ser konstaterade McLeod. Titta, det tuffar några stora båtar på sjön. Beväpnade, undrade Laing, ska vi sänka dom? Nej – lugn för helvete säger McLeod, vi har fortfarande inte kommit längre än 15 mil från norska gränsen. Men snart måste vi finna nånstans att landa för nu börjar bränslet tryta, vi klarar oss kanske en halvtimma till. Vi får räkna med nödlandning för nu är det bara skog här under.
De fortsatte österut och lite längre fram såg de älven igen. Vackert tänkte McLeod, nästan som hemma, älven slingrar fram i en djup dalgång. Vore det här i Skottland skulle den kunna heta InGlenriver tänkte han. Ops - nu går det inte längre för nu har bränslemätaren stannat på bottenmärket. Där framme ser jag en sjö till, kanske finns det någon strandremsa att landa på. Branta berg på norrsidan och lite snällare på södra och ca 10 sjömil lång. Snart närmade sig sjöänden med höga berg på båda sidorna, strax en hög bergkam som han girade runt och bakom den fortsatte älven mot nordost och slutade sedan i en bred damm. Längre bort, bara mer skog. Shit, nu börjar motorn dra luft och hacka, nu är det bråttom. Vi måste vända och landa nånstans vid sjön ropar McLeod, ser ni nån bra plats att sätta kärran på?
Shit, shit ropar McLeod - se där, på berget vid dammen, ta mig fan, där har dom oss i siktet med luftvärnskanonen – det är en Bofors gun. Nu är det kört, på det här hållet kan dom inte missa!! Det McLeod såg var mycket riktigt en bemannad luftvärnspjäs på Forsberget vid Krångede kraftverk. En Bofors m/36 automatkanon med 40 mm kulor hade en enorm eldkraft och hade man tryckt av skulle det blivit bara smulor av McLeods Swordfish. Men det gjorde man inte. Pjäsen var bemannad med Krångedes driftsvärn och de hade aldrig varit i strid innan och hade bara fått en kort övning i hur hur man siktar och trycker av. Skytten tvekade. Varför skjuter du inte ropade kamraten bredvid. Ska jag - jag vet inte, är det en tysk eller en engelsman??
Snart var tillfället förbi och planet fortsatte in över Gesunden igen och de försökte hålla sig i luften så länge som möjligt i hopp om att finna nånstans att sätta ned planet. Man höll upp mot vinden från nordväst och följde den norra stranden i det längsta på kanske 50 meters höjd. Bara skog och branta sluttningar. Efter ytterligare en stund kom de fram till en vik som kallas Fiskviken där omgivningen är ganska plan. Fiskviken övergår sedan i en liten tjärn med slybevuxna stränder.
Här får det bli sa McLeod när motorn stannade och de landade i strandbrinken utan att skada sig.
Swordfish L2860 blev det första engelska stridsflygplanet som nödlandade i Sverige och klockan hade blivit strax efter 09.30 den 22 september 1940. Platsen heter Krycktjärn, knappa milen väster om Krångede och strax väster om tvärs över sjön vid Vågsäter. Efter ha gjort nästan samma resa från HMS Furios och ett par timmar senare kraschade Blackburn Skua L2942 i Faxälven vid Ramsele, några mil nordost om Gesunden.
