Så inleds detta flyganfall för McLeod-Rees, en insats där chansen att lyckas med uppdraget och komma helskinnad tillbaka till bas var minimal. Swordfishplanen byggdes under trettiotalet och hade endast kompass för navigering och nu flög man mitt i natten med nedsläckt belysning för det gällde ju att komma så nära målet som möjligt utan att bli upptäckt. Swordfish var en dubbeldäckare byggt på metallstomme täckt med duk och mellan vingarna vajer och stag som gav minimalt med skydd. Kockpit var öppen med endast en liten vindruta som skydd mot fartvinden.
Flygtiden från HMS Furious till målen i Trondheim var beräknad till 45 min. Vi ska sänka de där jävla fartygen tänkte McLeod - tänk om Scarnhost är kvar där. Det var helt mörkt men ljusen från hamnen började skymta. Nu gäller det att komma så nära som möjligt. Shit, sa McLeod när strålkastarna från luftvärnet började fånga den vingliga L2860 och han kunde höra hur kulorna från luftvärnspjäserna ven runt om honom. Där har jag skeppet - mitt i korset. Nu! Lang släppte i väg torpeden och McLeod vek snabbt av i en tvär babordgir och vände ut mot havet igen. Mission complete – back to base, tänkte han när gunnern rapporterade om krevaderna där bakom - men det var inte Scanhorst de hade träffat.
\r\n
Så kan det ha gått till när McLeod och kamraterna vände ut mot havet för att leta upp HMS Furious. De hade nu varit i luften en dryg timma efter take-off och nu gällde det att finna Furious. Efter att de skickat iväg torpeden tvingades de till flera tvära svängar för att undkomma luftvärnselden och för att inte krascha in i bergväggarna vid Trondheimsfjorden. McLeod tog ut flygrutten mot väst i hopp om att finna tillbaka. Eter 60 minuters färd hade de ännu inte kunnat se HMS Furious. De visste inte var de befann sig. McLeod räknade ut att de måste ha kommit längre västerut än Furious position och han letade vidare, nu mot norr.