Vart ska vi ta vägen, hur långt far vi, undrade Morgan? Vi far så långt vi kan från norska gränsen sade McLeod, blir vi tillfångatagna och skickade till tyskarna så är det slut med oss – vår torped mot tyskarna i Trondheim tog nog många med sig - to hell. Så gick nog resonemanget och nu hade klockan blivit 07.00 på morgonen och solen hade just gått upp över horisonten i öster. De flög efter en slingrande dalgång med glittrande vatten mellan de brusande forsarna.
Titta där vilken stor sjö, säger Morgan efter ett tag, undra om det finns nånstans att landa där. Där fanns gott om stora och små bondgårdar, även kyrkor fanns det här och där. Kyrkan i stan verkade alldeles nybyggd. Här vid sjön måste det väl finnas nånstans att landa tänkte de och följde den norra stranden vidare österut på 1500 fots höjd. De spanade vilt omkring sig. Finns inte en landningsbana så långt ögat ser konstaterade McLeod. Titta, det tuffar några stora båtar på sjön. Beväpnade, undrade Laing, ska vi sänka dom? Nej – lugn för helvete säger McLeod, vi har fortfarande inte kommit längre än 15 mil från norska gränsen. Men snart måste vi finna nånstans att landa för nu börjar bränslet tryta, vi klarar oss kanske en halvtimma till. Vi får räkna med nödlandning för nu är det bara skog här under.
De fortsatte österut och lite längre fram såg de älven igen. Vackert tänkte McLeod, nästan som hemma, älven slingrar fram i en djup dalgång. Vore det här i Skottland skulle den kunna heta InGlenriver tänkte han. Ops - nu går det inte längre för nu har bränslemätaren stannat på bottenmärket. Där framme ser jag en sjö till, kanske finns det någon strandremsa att landa på. Branta berg på norrsidan och lite snällare på södra och ca 10 sjömil lång. Snart närmade sig sjöänden med höga berg på båda sidorna, strax en hög bergkam som han girade runt och bakom den fortsatte älven mot nordost och slutade sedan i en bred damm. Längre bort, bara mer skog. Shit, nu börjar motorn dra luft och hacka, nu är det bråttom. Vi måste vända och landa nånstans vid sjön ropar McLeod, ser ni nån bra plats att sätta kärran på?
Shit, shit ropar McLeod - se där, på berget vid dammen, ta mig fan, där har dom oss i siktet med luftvärnskanonen – det är en Bofors gun. Nu är det kört, på det här hållet kan dom inte missa!! Det McLeod såg var mycket riktigt en bemannad luftvärnspjäs på Forsberget vid Krångede kraftverk. En Bofors m/36 automatkanon med 40 mm kulor hade en enorm eldkraft och hade man tryckt av skulle det blivit bara smulor av McLeods Swordfish. Men det gjorde man inte. Pjäsen var bemannad med Krångedes driftsvärn och de hade aldrig varit i strid innan och hade bara fått en kort övning i hur hur man siktar och trycker av. Skytten tvekade. Varför skjuter du inte ropade kamraten bredvid. Ska jag - jag vet inte, är det en tysk eller en engelsman??
Snart var tillfället förbi och planet fortsatte in över Gesunden igen och de försökte hålla sig i luften så länge som möjligt i hopp om att finna nånstans att sätta ned planet. Man höll upp mot vinden från nordväst och följde den norra stranden i det längsta på kanske 50 meters höjd. Bara skog och branta sluttningar. Efter ytterligare en stund kom de fram till en vik som kallas Fiskviken där omgivningen är ganska plan. Fiskviken övergår sedan i en liten tjärn med slybevuxna stränder.
Här får det bli sa McLeod när motorn stannade och de landade i strandbrinken utan att skada sig.
Swordfish L2860 blev det första engelska stridsflygplanet som nödlandade i Sverige och klockan hade blivit strax efter 09.30 den 22 september 1940. Platsen heter Krycktjärn, knappa milen väster om Krångede och strax väster om tvärs över sjön vid Vågsäter. Efter ha gjort nästan samma resa från HMS Furios och ett par timmar senare kraschade Blackburn Skua L2942 i Faxälven vid Ramsele, några mil nordost om Gesunden.
